| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÖTIG stø3tig2, adj. -are. adv. -T.
1) (numera bl. tillf.) motsv. STÖTA, v. I 1, II 1, om person: som kan l. förmår stöta; äv. motsv. STÖTA, v. I 1 h α, om horndjur: som kan l. brukar stångas. Schultze Ordb. 5077 (c. 1755).
2) (numera bl. tillf.) motsv. STÖT I 2, STÖTA, v. I 1 c, II 1 b, om hugg med stötvapen: som består av en stöt. Han började svänga dolken och göra stötiga hugg i luften. Arnér Knekt 281 (1945).
a) som uppreser sig (i uppror o. d.); i ssgn UPP-STÖTIG.
b) (vard.) om person: aggressiv, bråkig; äv. i utvidgad anv.: överlägsen, högdragen, ”hög” (se HÖG, adj. 11) av sig. GHT 19⁄11 1958, s. 19. Berglund kan ha en kantig och lite stötig attityd. Evander Månd. 42 (1974).
4) motsv. STÖTA, v. I 6, 7, II 6, om ljud l. sång l. rytm l. andning o. d.: kännetecknad av att ljudet osv. stötes fram l. kommer stötvis; särsk. i fråga om tal; äv. mer l. mindre bildl. Tonbildningen (hos sångaren) föreföll ännu litet stötig. GHT 1895, nr 237, s. 3. Hallström i 3SAH 24: 396 (1910; om versrytm). 2Saml. 35: 86 (1914; om rytm). Han talade i korta, stötiga satser. Siwertz Sel. 1: 108 (1920). SvD(A) 1931, nr 113, s. 11 (bildl.). En av dem andades för häftigt och stötigt för att ha rökt opium. Jacobsson BöljBlå 167 (1932). Edgar hade talat stötigt och med en viss möda. Gustaf-Janson KärlekDec. 239 (1959). Stötig, svettig barmusik. SDS 8⁄1 1990, s. A 14.
5) motsv. STÖTA, v. I 1, II 7 a, om fordon l. gång hos l. färd med fordon: som stöter l. ger stötar, skakig. Hästen ökade farten. Schäsen rörde sig stötigt, men säkert. Lagerlöf Mårb. 87 (1922). Marcus-Fall Baum MännHot. 197 (1930; om bilfärd). Rösiö Benadirkust. 138 (1937; om bil). (Dåligt skötta fjädrar) bli styvare än de äro avsedda att vara, och bilens gång blir stötig. AutB 608 (1947). Svårt stå och cykla, för stötigt sitta, dock mindre svajigt. Jersild Grisjakt. 197 (1968).
6) ridk. motsv. STÖTA, v. I 1, II 7 b, om gångart hos ridhäst: som stöter ryttaren l. som stöter. Lindqvist Herr. 52 (1917; om trav).
7) motsv. STÖTA, v. II 9, om persons gång l. steg l. rörelse o. d.: stötande. (Man) tyckte .. det var underbart att (på dockteatern) följa de små pappersmarionetternas något stötiga rörelser. LfF 1918, s. 45. Den på samma gång stötiga och mjukt knäande gång som brukar utmärka gårdfarihandlare. Lindström Leksaksb. 74 (1931). Gustaf-Janson Kiv. 153 (1971; om steg).
8) motsv. STÖT I 1 a, om vind: bestående av vindstötar. Ett iskallt duggregn åtföljdt af snål, retfullt stötig blåst. Lewenhaupt Pyren. 355 (1914). Upsala(A) 1⁄2 1932, s. 1.
Spalt S 14310 band 32, 1997