| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÖVARE stø3vare2, om person m.//ig., om djur m. l. r.//ig., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =; pl. best. -arna (Adlerbeth Æn. 183 (1804) osv.) ((†) -erna HT 1951, s. 408 (1696)).
1) i sht hund. o. jäg. jakthund som har (god) förmåga att stöva (se STÖVA, v.2 2); numera i sht: korthårig, långbent, vanl. under skall (se SKALL, sbst.3 3 a) drivande (se DRIVA, v.2 1 e) jakthund (jfr DRIVARE 3). G1R 3: 58 (1526). Gambla Stöfware giöra bästa jagten. Grubb 243 (1665). Jagt efter Gräfsvin anställes: 1:o Med Stöfvare. TJäg. 1833, s. 604. Där vid stugknuten står stugans husmor och håller en vilt tjutande och morrande stövare i nackskinnet. Martinson Kvinn. 143 (1933). — jfr HAMILTON-STÖVARE (JägUppslB 137 (1963)), SCHILLER-, SCHWEIZER-, SMÅLANDS-STÖVARE. — särsk. i jämförelser. The Swenske them (dvs. lybeckarna) förfolgde så fort, / Som Stöffuere hadhe iaget en Hiort. Svart Gensw. H 7 b (1558). Han är .. senig som en stövare. Forss SnuggsnLäg. 73 (1939).
2) (numera mindre br.) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk.: person (i sht man) som (försåtligt) söker l. snokar l. spejar efter l. försöker skaffa upplysningar om ngn l. ngt, spejare, spion; jfr STÖVA, v.2 3. OPetri Kr. 190 (c. 1540). (Påven Felix V) betedde sigh kostfrij emot the Fattige, och sadhe at the wore hans Stöfware, medh hwilka han jagade effter thet ewiga Lijfwet. Schroderus Os. 2: 791 (1635). En gång, då .. (Gustav Vasa) uti sin wanlige dränge klädning stod uti bonde stufwan, kommo de Danske stöfware, ganska hete och syslesatte in. Celsius G1 1: 84 (1746). Denne lärde spårhund, denna stövare i böckernas värld. Wästberg SvHerr. 50 (1934).
3) (†) Stöfvare kallas vid Ädelfors guldverk en trång tvärort, som drifves vinkelrätt ifrån hufvudgången, i afsigt at därmed upptäcka någon därinvid förmodad malmgång. Rinman 2: 899 (1789).
-DREV. drev (se d. o. 1 d) varvid stövare driver villebrådet till jägarens pass (se pass, sbst.1 I 7); äv. konkret(are), dels om skall under sådant drev, dels övergående till att beteckna den drivande stövaren (l. de drivande stövarna). Skogarne lågo rå om rå, och därför hände det emellanåt att ryttmästarens stöfvardref drogo in på kammarherrns mark. Samzelius Fänr. 20 (1899). Senhösten är inne med sina klappjakter och höstliga stövardrev. Knöppel VitDöd. 183 (1922). Att följa ett stormande stövardrev. Gripenberg Strid. 79 (1923). Rosen GrönK 178 (1940; om skall). —
-HUND. [jfr t. stöberhund] stövare; särsk. (numera mindre br.) om hanne av stövare (motsatt: stövartik). Weise 2: 37 (1771). Från Ellinge gård har bortkommit en Stöfwarehund .. samt en röd stöfwaretik. LdVBl. 1839, nr 46, s. 4. SAOL (1973). —
-JAKT. jakt med stövare. TJäg. 1833, s. 392. Haren är kvalitetsdjuret vid all stövarjakt. STSD 26⁄11 1942, s. 20. —
-NÄSA. stövares näsa (se näsa, sbst.2 3); särsk. övergående till att beteckna stövares väderkorn (jfr näsa, sbst.2 3 b). Knöppel SvRidd. 179 (1912). —
-RAS. om den ras (se ras, sbst.2 1 b) l. hundtyp som stövarna utgör; äv. om var o. en av de raser som urskiljs bland stövarna (t. ex. schiller-, smålandsstövare). Vi ha här i landet två stöfvarracer: den tyska och den småländska. Bergström HbJagtv. 117 (1872). IllSvOrdb. (1955). —
-SKALL. skall (se skall, sbst.3 3, 3 a) från stövare. Ett lifligt stöfvarskall, som klingar likt ett jagthorn. Strindberg NRik. 142 (1882). —
-SLÄPP. jfr släpp, sbst.2 2. Hemberg NJagtsk. 230 (1897; konkretare). Gripenberg Masters SpoonRiv. 285 (1927; konkret). —
-STAM. stam (se stam, sbst.3 II 7, 10) av stövare. IdrFinl. 2: 67 (1905). Klinckowström Minn. 1: 216 (1933). —
-TIK. Nilsson Fauna 1: 81 (1820). —
-TYP. typ av stövare; äv.: typ som stövarna utgör l. som har deras l. liknande egenskaper. Stövartypen driver villebrådet och apporterar inte som fågelhundarna gör. Svart hund med bruna tecken, stövartyp .. bortsprungen. Östergren (cit. fr. 1939). (Pallen) företer skepnaden av en ganska naturenligt formad hund av stövartyp. Näsström FornDSv. 1: 103 (1941). —
Spalt S 14321 band 32, 1997