Publicerad 1997   Lämna synpunkter
SUBSUMTION sub1sumʃω4n, äv. SUBSUMPTION -sump-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-sum- 1799 osv. -sump- 1889—1917)
Etymologi
[jfr t. subsumtion, subsumption, eng. subsumption, fr. subsomption; av nylat. subsum(p)tio, (gen. -ōnis), vbalsbst. till subsumere (se SUBSUMERA)]
1) (i fackspr., i sht log.) motsv. SUBSUMERA 1: underordning, inbegripande av ngt enskilt under ngt allmänt. I alla subsumtioner af et föremål under något begrep måste föreställningen af det förra vara likartig med det sednare. Lutteman Schulze KantCrit. 45 (1799). Den aristoteliska logiken utgick från begreppens omfång och använde tankarnas subsumption. 2NF 16: 983 (1912). Det är .. icke min mening påstå, att domarens uppgift alltid inskränker sig till en enkel subsumtion av sakförhållandet under en i lag omedelbart given rättssats. Kallenberg CivPr. 1: 14 (1917); jfr SUBSUMERA 1 slutet.
2) (†) motsv. SUBSUMERA 2: slutsats, följd; äv.: förutsättning, antagande. Subsumtion .. (dvs.) förutsättning; slutsats, följd. Gynther ConvHlex. (1848). Subsumtion .. (dvs.) förutsättning, antagande. Ekbohrn (1904).
Ssg (till 1): SUBSUMTIONS-LOGIK. log. logik (se d. o. 1) som använder subsumtion(er) ss. grundläggande metod. Larsson Kunsk. 175 (1909).

 

Spalt S 14384 band 32, 1997

Webbansvarig