Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
SUGGESTIV sug1ästi4v l. -ge- l. (i sht förr) sug1jä- l. sug1je-, l. 401 l. 302, adj. -are. adv. -T.
som verkar ss. l. utövar suggestion, suggererande; starkt påverkande; äv. allmännare, särsk.: fantasieggande l. tankeväckande l. uttrycksfull o. d. WoJ (1891). ASScF XIX. 17: 12 (1893; om terapi). Stagnelius’ dikt är framför allt suggestiv: en enda anslagen ton får klinga ut extatiskt och trånande. Böök SvStud. 58 (1913). Branting (underskattade) för visso den suggestiva kraft, som låg i själva storstrejkshandlingen. Höglund Branting 1: 347 (1928). Slagord har ofta en suggestiv verkan. IllSvOrdb. (1955). Visst var hon Venus, hennes dräkt var så suggestiv att det inte skulle ha förvånat mig om en flygfisk plötsligt seglat ur hennes ärm eller en krabba dunsat i mattan från mantelns veck. Jersild 50Fräls. 56 (1984). — jfr VERBAL-SUGGESTIV. — särsk. (i fackspr.) om fråga: som indirekt innehåller svaret, ledande fråga. Biberg 3: 506 (c. 1823). 2NF 27: 673 (1918).
-VERKAN. På en fullsatt teater el. vid ett massmöte .. uppför sig en mängd personer på samma sätt och suggestivverkan av de enskilda ackumuleras. PsykPedUppslB 1772 (1945).
Spalt S 14480 band 32, 1997