| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SULTAN sulta4n (Sūltăn Envallsson 63 (1802), Sultán (el(ler) ù) Weste (1807), sulltán el(ler) sùlltan Dalin (1854), sūltan Ekbohrn (1868)), förr äv. SOLDAN l. SOLTAN, om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en (i bet. 3 äv. att hänföra till SULTANE) (Schroderus Os. 2: 495 (1635) osv.), i best. anv. förr äv. utan slutart. (Brask Pufendorf Hist. 96 (1680), Quennerstedt Bender 9 (1910)); pl. -er (i bet. 3 äv. att hänföra till SULTANE).
A. om person o. därmed nära förknippad anv.
1) om (l. ss. titel för) (envålds)härskare l. suverän l. regent i islamiskt land; företrädesvis om härskaren över det turkiska riket från 1400-talet till 1922, storsultan; äv. i allmännare anv. (se a). SkeppsgR (1546; ss. namn). Soltans Melech Asapherates Krijgzmacht ifrå Babylonien. L. Paulinus Gothus Com. 89 (1613). Sultan vthi Egypten. Brask Pufendorf Hist. 96 (1680). Sine Provincier och Landskap styrde .. (saracenerna) genom Höfdingar, den de kallade Suldaner. Dryselius Måne 47 (1694). Vi fördes in i Salen, där Sultan satt på sin Thron. Björnståhl Resa 5: 42 (1783). Kalifer, kejsare, sultaner, kungar, furstar, kristna, turkar och judar, höga och låga af alla folk sväfvade i fruktan för assasinernas säkert drabbande dolkstötar. Kruhs UndrV 335 (1884). FinlStatskal. 1925, s. 2 (i Marocko). Sommaren 1565 .. utstod malteserriddarna en fruktansvärd belägring av sultan Soliman. Ruin SjunknH 124 (1956). — särsk.
a) i allmännare anv., i fråga om förh. i exotiska länder, om envåldshärskare l. suverän i allmänhet; äv. (mer l. mindre skämts.) om person som beter sig som en envåldshärskare. Sedan Sultan Paul nu vann sin afsigt at tvinga köpmännerne til at för nedsatt pris fylla hans Magasiner, har han åter frigifvit Spanmålshandeln tils vidare. Porthan BrCalonius 570 (1799). Sådana, som skonades av Antonius, den lystne sultanen, därför att de voro gifta med en skön kvinna, som offrade sin dygd för att rädda sin make. Grimberg VärldH 4: 207 (1930).
b) i bildl. anv.; särsk. (numera bl. tillf.) om (han)djur som på något sätt påminner om en sultan (t. ex. gm att ha många honor); ss. förled i ssgr äv. i fråga om djur som kännetecknas av orientalisk prakt o. d. Hönsen leta efter perlor i den tätt vid oxstallet belägna stora högen af ”italienskt guld” .. och deras sultan krafsar under högljudt kacklande, så att ett regn af halm och strå yr ned i den mörka sjön vid guldbergets fot. Beckman Påfv. 105 (1880). Tjädern är mormon eller en sultan och har ett väl försedt harem. Ericson Fågelkås. 2: 111 (1907).
2) om ngt sakligt (som kommer från Turkiet l. Mindre Asien l. ger intryck av orientalisk prakt o. d.); särsk. (†) om (den urspr. från Turkiet införda) växten Agrostemma githago Lin., åkerklätt; i uttr. purpurröd sultan. Nerium pleno flore, lik purpur-röd Sultan. Linné DelNat. 17 (1773).
3) (†) om (ett slags) plym l. panasch; jfr SULTANA 2 b. Hurra! si Ulla dansar; / Engageanter, flor och fransar, / Hvit Sultan och blomster-kransar, / Hvita ben! Bellman (BellmS) 1: 7 (c. 1768, 1790). Hingstridaren (bar) blå och hvit sultan i den trekantiga hatten. Crusenstolpe CJ 1: 235 (1845). Små hattar, fullsatta med blommor eller fransar eller uppstående ”sultaner”. Ramsay Barnaår 2: 78 (1904); möjl. äv. att hänföra till SULTANE. Till (kadetternas) paraddräkt pryddes hatten av cordon och ”sultan”, den senare av blå och gul tuppfjäder. Ekstrand Karlbg 196 (1937).
4) [jfr motsv. anv. av ä. t. sultane] (förr) om ett slags turkiskt guldmynt; jfr SULTANIN 2. Biurman Brefst. 293 (1729).
5) (†) Sultan .. (dvs.) Tvenne öfver hvarandra liggande, rikt stickade sammets- eller atlasdynor, med ägarinnans namn i midten, och emellan begge ett litet skrin för blonder, band och solfjädrar. Dalin (1854).
(1) -DÖME. om sultans makt l. välde; äv. om område över vilket sultan råder. Kræmer Span. 72 (1860; om område). Strandell FilatVärld 79 (1948; om välde). —
(1 b) -HÖNA. (sultan- 1875 osv. sultans- 1855—1885) [jfr t. sultanshuhn, sultanshenne, eng. sultan hen] zool. (individ av) den afrikanska hönsarten Porphyrio madagascariensis Latham (som har praktfulla färger); äv. allmännare, om höna tillhörande sultanhönssläktet; förr äv. om purpurhöna. Dalin Tillägg (1855). Den vackraste europeiska sumphöna, Purpurhönan, eller Sultanhönan .. stod i högt anseende hos de gamle grekerna. 1Brehm 2: 489 (1875). Sultanhönor, Porphyrio, heta dessa akrobater och höra till rallarnes familj. FoFl. 1923, s. 247. DjurVärld 9: 286 (1961). —
(1 b) -HÖNS. [jfr -höna] zool. höns tillhörande hönssläktet Porphyrio Briss. 1Brehm 2: 489 (1875). Liksom sothönsen lefva de vackra blå sultanhönsen, Porphyrio, dels bland säfven, dels ute på vattnet. FoFl. 1917, s. 3.
Ssg: sultanhöns-släkte(t). zool. (det praktfulla) hönssläktet Porphyrio Briss. (till vilket sultanhönan hör). NF 13: 445 (1889). DjurVärld 9: 285 (1961). —
(1) -PRAKT. prakt kännetecknande för l. anstående en sultan. Salomo i hela sin österländska sultanprakt. ASScF 10: Minnestal 1: 14 (1872). —
(1 b) -RUSSIN. [jfr eng. sultana raisin] handel. litet, sött, gult, kärnfritt russin (urspr. odlat i Mindre Asien); äv. i uttr. äkta sultanrussin; förr äv. om ett slags stora russin; jfr sultana 2 d, sultana-russin. Sultanrussin, (dvs.) en sort stora .. russin. Dalin (1871). 1 hektogram förvälda korinter eller sultanrussin (små russin utan kärnor). Ekberg Hvad äta? 283 (1899). Små gula kärnfria russin, s. k. ”sultanrussin” erhållas numera allmänt från Kalifornien, förr kommo de från Levanten. Bolin VFöda 292 (1934). Smyrna sultanas, s. k. äkta sultanrussin, komma från Turkiet och äro kärnfria. Varulex. Livsm. 197 (1942).
B (†): SULTANS-HÖNA, se A.
SULTANISERANDE, p. adj. [jfr eng. sultanize, härska som en sultan l. despot] (†) som härskar ss. en sultan l. despot. (I Tyskl.) hafva (händelserna i Frankrike) väckt .. kärlek och beundran för Monarcken, då de just nu upreta hvar och en fri själ emot en sultaniserande republik. JournSvL 1798, s. 184. —
SULTANISK, adj. [jfr t. sultanisch, eng. sultanic] (numera bl. tillf.) som tillhör l. lyder under l. kännetecknar l. liknar en sultan(s); äv.: egenmäktig, despotisk. De förnämste Sultaniske Ministrer. Dryselius Måne 388 (1694). Offer för ödets sultaniska nyck. Atterbom Lyr. 2: 126 (1828). Den i .. tvister ofta nog sultaniskt förfarande monarken. Dens. PoesH 4: 102 (1848). Sultanisk .. (dvs.) som angår en sultan; egenmäktig, despotisk. Ekbohrn (1904). —
SULTANISM104, r. l. m. [jfr eng. sultanism] (numera bl. tillf.) om sultans välde (jfr sultanat); äv.: despotism, tyranni. Man påminner om Mommsens ord att verldshistoriens hufvudinnehåll är en strid mellan vesterns frihet och österns ”sultanism”. SDS 8⁄3 1904, s. 2. Ekbohrn (1904). —
SULTANSKA, f. (†) sultans hustru, sultaninna (se d. o.). Lind 1: 1510 (1749). —
Spalt S 14505 band 32, 1998