Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SUND sun4d, sbst.2, n. (G1R 2: 47 (1525) osv.) ((†) r. l. m. l. f. UrFinlH 259 (1716), HFinlÖ 407 (1730: sundar)); best. -et; pl. = (ss. r. l. m. l. f. -ar HFinlÖ 407 (1730), l. -er Swedenborg RebNat. 1: 27 (1719)).
(mellan två fastlandsområden l. öar l. mellan fastland o. ö beläget) relativt smalt vatten l. smal farled som förenar två större vatten med samma vattennivå; äv. mer l. mindre bildl. Gibraltar sund. Sundet vid Messina. Sundet mellan Själland och Skåne. G1R 2: 47 (1525). När 2 Holmar liggia i ett stort Sund, så måste der aff blifwa 3 små Sund, ty ett sund måste blifwa emillan både Holmarna och sedan ett Sund emillan hwardera Holmen och landet. Rudbeck Atl. 2: 98 (1689). Länkarna, som skenbart falla bort / Ur vår kedja, slutas till förbundet / På hinsidan af det mörka sundet. Valerius 2: 245 (1839). Och månen drev upp genom skyarnas sund / sin glänsande vårgaleja. Karlfeldt FlBell. 27 (1918). Ute på världshavet uppgår höjdskillnaden mellan flod och ebb vid springflod till ungefär 1 m. Vid kuster, i vikar och sund, där den inströmmande havsvågen sammantränges, kan skillnaden bli betydligt större. Bergholm Fys. 5: 44 (1925). — jfr FLOTT-, FÄRJ-, ISHAVS-SUND. — särsk.
a) i ordspr. Thet är icke länge sedan kattan sam öffuer sundet, ty rompan ähr wååt än nu. SvOrds. C 3 a (1604). Hoo som tagher fanen j båthen han måste föra honom öffuer sundh. Därs. B 1 a. Roopa intet wunnet, förr än du äst öfwer sunnet. Grubb 690 (1665).
B: SUNDS-KUST. kust (se kust, sbst.3) vid ett sund. Samtiden 1873, s. 692. BonnierLM 1954, s. 565. —
SUNDSK, se d. o.
Spalt S 14544 band 32, 1998