Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SUPEN sɯ3pen2, äv. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) SÖPEN sø3pen2, adj. -pnare, n. o. adv. -pet.
Ordformer
(sup- c. 1755 osv. söp- 1899—1962)
Etymologi
[sv. dial. supen, söpen; eg. p. pf. av SUPA, v.; möjl. äv. under påverkan av FÖR-SUPEN. — Jfr FÖR-SUPEN]
Anm. De anv. av ordet som inte upptas här räknas som klart verbala o. behandlas under SUPA, v.
(i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person: berusad, drucken, full; äv.: benägen att supa, supig; i ssgn RÖD-SUPEN äv. om öga: påverkad av supning; jfr FÖR-SUPEN 1. Schultze Ordb. 5194 (c. 1755). Han .. var inte just så mycket supen, för han tålde obegripligt. Knorring Torp. 1: 52 (1843). Den supna slinkan ifrån grändens jungfruhus. Levertin II. 2: 25 (1887). Har Engström hört, vad Andersson på Grimskär sa, när han kom söpen till bröllopet i Vedhamn. Engström Milst. 161 (1929). Det fanns en ambulerande fiskhandlare, som var ganska söpen av sig. SvD(A) 15⁄10 1962, s. 10. — jfr O-SUPEN.

 

Spalt S 14580 band 32, 1998

Webbansvarig