| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SUPERB sɯpær4b, äv. SYPERB sypær4b, adj. -are. adv. -T.
1) om person, äv. djur: ståtlig l. storslagen (i sitt uppträdande), storartad, magnifik; om person förr (o. urspr.) äv.: högmodig l. högdragen l. stolt o. d. Jagh må väl bekenna, att antingen motte Reingreffuen vara för myckett superb eller för myckett simpell. OxBr. 3: 243 (1631). Nyfikenheten (drog) mig till gref Rechtern att få veta, hvem den damen var, som var så superbe i juveler. Tersmeden Mem. 2: 55 (c. 1790). En hel Ambassade af superba Asiater i turbaner och svärd med diamantklingor steg i land. CJLAlmqvist (1840) i OoB 1904, s. 4. Superb (dvs.) .. högmodig, stolt, högfärdig; i vanligare bemärkelse: präktig, ståtlig, kostbar. Gynther ConvHLex. (1848). Hästarna som förde mig från stationen voro superba. Munthe SMich. 76 (1930). Hon var verkligen superb, den lilla markisinnan, tillade de Moret mest för sig själv. Stenelid KlarStjärn. 74 (1949).
2) om ngt sakligt: präktig l. ståtlig l. magnifik l. storslagen l. storartad; lysande l. ypperlig l. utsökt; med abstr. huvudord äv.: överlägsen. Kungens tal var superbt, och på sina ställen sublimt. Kellgren (SVS) 6: 154 (1786). Tersmeden Mem. 1: 221 (c. 1790; om romersk akvedukt). Adlersparre BrHustru 57 (1810; om bal). Åh det var ett superbt vin! Blanche PolK 13 (1850). De äldres betänkligheter och varnande huvudrunkningar avvisades med superbt förakt. Posse BrokFrih. 67 (1932). BonnierLM 1954, s. 212.
Spalt S 14582 band 32, 1998