| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SUPERSTITIÖS sɯ1perstiʃø4s l. sup1-, förr äv. SUPERSTITSIÖS, adj. -are. adv. -T.
(numera mindre br.) vidskeplig, full av vantro l. övertro, skrockfull o. d.; alltför noga l. grannlaga; om ngt sakligt: som vittnar om l. utmärks av vidskepelse l. vantro l. övertro o. d. ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 2 (c. 1670). Superstitiös, (dvs.) widskeplig, wantrogen, alltför noga eller grannlagen. Pfeiffer (1837). Att Paulinus, ehuru .. fången i sin tids superstitiösa föreställningar, dock principiellt stod höjd öfver hvarje fatalistiskt åskådningssätt, framgår af slutorden i hans Prognosis. Lundström LPGothus 1—2: 45 (1893). Okunniga och superstitiösa munkar som inte hade låtit antikens handskrifter vara i fred. Holmberg Leopold 1: 203 (1953).
Spalt S 14599 band 32, 1998