| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SUPINUM sɯpi3num2 l. sup-, n.; best. -inet, äv. att hänföra till sg. supin (se nedan) (Sundén (1891) osv.) l. -inumet (WoJ (1891) osv.), i best. anv. äv. utan slutartikel (SAOL (1900) osv.); pl. = (BonnierSvOrdb. (1980) osv.) l. (numera knappast br.) -ina (Giese Sprachm. 1—3: 198 (1730), Cannelin (1921)) l. -iner (Dalin (1854) osv.) ((†) -inuma WoJ (1891)); förr äv. SUPIN; best. -et (äv. att hänföra till sg. supinum, se ovan); pl. -er (äv. att hänföra till sg. supinum, se ovan). Anm. I ä. tid användes ordet med fullständig latinsk böjning. Giese Sprachm. 1—3: 198 (1730: med Supino). Därs. 286 (: i Supino).
språkv. om en särskild form av verbet i vissa språk (särsk. lat. o. sv.); i lat. grammatik benämning på ett vbalsbst. i ackusativ l. ablativ som (i förening med rörelseverb resp. adj.) uttrycker avsikt l. det avseende vari ngt gäller; i svensk grammatik om en oböjlig, infinit verbform som i skriftspråket i aktivum slutar på -t o. som med ha(va) ss. hjälpverb bildar de sammansatta tempusen perfekt o. pluskvamperfekt. Supinum kan stå utan hjälpverb i bisats. Hafwa Swenskarna och Tyskarna i sitt Språk, såsom i Latinen, jämwäl Gerundia och Supina? Giese Sprachm. 1—3: 286 (1730). Infinitivus har äfwen Participia och Supinum. Sahlstedt FörsSvGr. 35 (1747). Participium passivum i neutrum (med ändelsen dt, då imperfectum är de) bör noga skiljas i stafningssätt från supinum (med ändelsen t). Boivie SvSpr. 180 (1820). Med supinum menas i svenska grammatikor sedan mitten av 1700-talet den från perfektparticipet utgående, oböjliga form av verbet som — vanligen tillsammans med hjälpverbet hava — användes i sammansatta tempusformer för fullbordad handling. Ljunggren Supin. 1 (1934). Supinum på -um (i latin) uttrycker rörelsens ändamål vid rörelseverb. Tidner LatGram. 192 (1944). Supinum av svaga verb i aktiv form är likalydande med perfekt particip neutrum (målat, svängt, sytt), men av starka verb finns (åtminstone i skrift) ett särskilt supinumsuffix -it (skriv-it, sjung-it). NE (1995).
-ÄNDELSE. Danell SvLjudl. 64 (1911). I vårt vardagstal .. utelämna vi alltid imperf.-ändelsen -de i verb av 1 konjugationen, supin-ändelsen -t i verb av 1 o. 4 konj. Bergroth FinlSv. 78 (1916).
B: SUPINUM-FORM, -SUFFIX, se A.
Spalt S 14602 band 32, 1998