Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SUPPURATIV sup1urati4v l. -ɯra-, äv. 30~2 l. 40~1, adj. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. -if)
Etymologi
[jfr t. suppurativ, eng. suppurative, fr. suppuratif; av nylat. suppurativus, till supinstammen av suppurare (se SUPPURERA)]
med. som medför l. åstadkommer suppuration; varig. TLäk. 1834, s. 268 (om inflammation). Häftigare infektioner kunna inom njuren åstadkomma varbildning, s.k. suppurativ nefrit. 2NF 19: 1095 (1913). Lindskog o. Zetterberg 542 (1981).

 

Spalt S 14619 band 32, 1998

Webbansvarig