Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SURMULEN sɯ3r~mɯ2len, adj. -lnare. n. o. adv. -LET; förr äv. SURMUL l. SURMULOT l. SURMULT, adj.
Ordformer
(-muhlt 1672. -mul 1747. -mulen (-in) 1669 (: surmulnom, pl.) osv. -mulot 1639)
Etymologi
[jfr ä. d. surmulet, surmulen; till SUR-MUL l. förb. sur mule (jfr språkprovet 1690 under SUR, adj. 3 a β)]
(ngt vard.)
1) om person (med tanke på ansiktsuttryck) l. om ansikte l. ansiktsuttryck l. min l. sinnesstämning o. d. (jfr 2): sur (se SUR, adj. 3 a) o. mulen (se d. o. 3 c) l. sur l. mulen l. dyster l. trumpen o. d.; förr äv.: argsint l. bister o. d. (En blygsam man är) icke Tyckemyckin, (twär, laghgran) eller Swrmulot, (ondsint) vthan Stadig, (beskedeligh, discret). Schroderus Comenius 832 (1639). Eer Granne som sijr suhrmuhlt uth. Lucidor (SVS) 1: 251 (1672). Liugare, som söka, under ett surmulit wäsende, at döllja, antingen en stor skiälm, eller ett litet förstånd. Gyllenborg Vill. 25 (1723). Min far smålog surmulet — berömmet smakade nog väl; men det fanns en droppa galla i botten. Wetterbergh GNord 3 (1862). Vanligtvis slutade dessa nöjen med åskväder och störtskurar, så att vi kommo våta och litet surmulna tillbaka, men roligt var det i alla fall. Lagergren Minn. 1: 180 (1922). Stämningen kunde minst sagt kallas surmulen. Funch Resk. 242 (1928). Karnstedt Slamf. 11 (1977; om min).
2) i överförd l. bildl. anv. av 1, om ngt sakligt (jfr 1): som kännetecknas l. ger intryck av surmulen (i bet. 1) sinnesstämning l. har ett surmulet utseende o. d., dyster l. trumpen l. ogin o. d. Låtom oss ej göra vår Ordbok så surmulen och castrerad, att hon utesluter skämtsamma ord och komiska snillen! Atterbom (1843) i 3SAH XXXVII. 2: 146. (Kanske) möter mig .. någon med en, törhända något surmulen fråga: ”Får man då aldrig önska sig det bättre i det timliga”. Rudin 1Evigh. 2: 35 (1878). Tryckeriet stod surmulet och drönade fyra dagar i veckan. Lindberg FinNov. 1: 99 (1894). Kommentarerna voro tämligen genomgående surmulna, i bästa fall reserverade. HT 1960, s. 476. särsk. [med mer l. mindre nära anslutning l. association till MULEN 1] om himmel l. landskap l. sol(stråle) o. d.: (mulen o.) dyster l. mörk o. d. Huru ser himlen ut? Surmulen och hotande. Bremer GVerld. 1: 40 (1860). Solen är tjurigt sömnig .. dess surmulna strålar gitta knappast bryta igenom morgonens dimmor och dis. Koch Arb. 7 (1912). Det var en töcknig surmulen och mjölksjuk sol. Wrangel Forskn. 298 (1917). Det surmulna vinterlandet (Sverige). Österling i 3SAH LXII. 1: 19 (1951).
Avledn.: SURMULENHET, r. l. f. (ngt vard.) till 1 (o. 2), om egenskapen att vara surmulen, dysterhet l. trumpenhet l. oginhet o. d.; dystert sinnelag o. d.; äv. bildl. Serenius P 1 b (1734). Lynnets syra d. ä. själsförsurning, djup, alltgenomgripande, fixerad surmulenhet. Atterbom i 3SAH XXXVIII. 2: 101 (1852). Att sjön är en vankelmodig härskarinna, hvars småleende icke sällan är föregångare till hennes surmulenhet, fingo vi esomoftast erfara. VFl. 1912, s. 141. En främling lär sig mycket snart att lämna den nordiska surmulenheten inlåst i kofferten, när han går ut bland italienarna. Blomberg Städ. 100 (1931). Det var faderns inbundenhet och surmulenhet som fördystrat Strindbergs barndomshem. Lamm i 3SAH 50: 323 (1940).

 

Spalt S 14653 band 32, 1998

Webbansvarig