| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVALKA sval3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. SVALKE, r. l. m.; best -en.
om egenskapen l. förhållandet l. tillståndet att vara sval (se SVAL, adj. 1), svalhet; förhållandet att det råder förhållandevis låg temperatur utom- l. inomhus (som (ofta) upplevs som angenäm); äv. konkretare, dels om (känsla l. förnimmelse av) lindrig, uppfriskande kyla, ofta övergående i bet.: vederkvickelse l. lisa o. d., dels om ngt som skänker svalka (se a). Söka, finna svalka i skuggan. OPetri 1: 428 (1528). Wackert Maywäd. med någon sualka ibland. SDalin Alm. 1674. En af de angelägnaste tjenster luften gör oss, består uti den svalka han gifver vårt blod, då han silas genom lungorna. VetAH 1757, s. 2. En man som långlig tid i gickt och sveda låg, / Til svalka i sin värk med lakanet sig hölgde. Bellman Gell. 115 (1793). Vi .. stannade inne och njöto af svalkan, som från den isfylda kaminen spred sig i salen. Wetterhoff Skog 2: 193 (1887). (Hustrun) lade .. sin svala, tunna hand på hans panna .. Nu strömmade en barmhärtig svalka från den där handen. Siwertz JoDr. 387 (1928). De gamla romarna hade en smal remsa tyg om huvudet, antagligen doppad i vatten för att ge svalka. Kræmer Brantings 270 (1939). Denna tryckande värme är inte bra för mitt hjärta .. jag för min del skulle bli glad om det kom lite svalka. Hedberg DockDans. 108 (1955). — jfr AFTON-, MORGON-, NATT-, SKOGS-, SKUGG-SVALKA m. fl. — särsk.
a) (†) konkretare, om ngt som skänker svalka. Skuggen är om sommaren, en stor swalka och wederqweckelse emot hetan. Spegel Pass. 139 (c. 1680). Wår enda swalke war wår lilla wattu-flaska. Kolmodin QvSp. 1: 64 (c. 1710, 1732).
b) mer l. mindre bildl.; särsk. liktydigt med: vederkvickelse l. ro l. lugn o. d. (Våra synder) vpwäckia i osz en brinnande heeta .. then .. blåtta osz på all siälenes .. swalka. Emporagrius Cat. R 8 b (1669). Liufwa wänskap, siälars sämja, / Jordiskt alt du öfwergår, / .. Jag har, under bitra ilar, / Smakat söta swalkan din. Nordenflycht QT 1745, s. 18. Kom, dyra blomma, till mitt hjerta! / Kom, andas svalka i min smärta! Stagnelius (SVS) 3: 344 (c. 1820). (Fru v. Mekeroth älskade) den oändliga svalka, passionfrihet, lugn och ändock värme, hvarmed herr Alexander ständigt talade och handlade. Almqvist TreFr. 2: 143 (1842). Han ville ha lite svalka i förhållandet mellan dem. Eriksson ÖmhHung. 138 (1948).
SVALKIG, adj. [delvis till svalka, v.] full av svalka; som ger svalka, svalkande; äv. ss. adv.; jfr svalkaktig. Följ mig här längs åsen / i den svalkigt dunkla, / täta furugången. Ullman Västk. 81 (1903). Vädret var finfint, svalkigt och klart med södra halvklotets hela grannlåt i taket. Essén Brilj. 74 (1918). Se, andra vandrare ha gått till ro / i svalkig skugga under gröna snår. Jerring StorTid. 23 (1922). IllSvOrdb. (1955).
Spalt S 14778 band 32, 1998