| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVALNA sva3lna2, v. -ade; förr äv. SVALNAS, v. dep., utom i inf. anträffat bl. i pr. sg. svalnas; vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
I. intr.: (långsamt l. småningom) bli sval(are), (börja) bli sval(are).
1) motsv. SVAL, adj. 1. Låta soppan stå att svalna. På samma Stund Alexander war dödh blefwen, så at hans Lijk war näpligen swaalnat. Schroderus Os. 2: 600 (1635). Vakna: se Soln i molnena skrider, / Luften svalnar mer och mer. Bellman (BellmS) 1: 238 (1790). Dagen svalnar mot kvällen. Södergran Dikt. 6 (1916). Det hade varit åskväder och luften hade äntligen börjat behagligt svalna efter störtskurarna. Stiernstedt Spegl. 11 (1936). Temperaturen under svalnandet i 28 cm göt mättes med hjälp av 12 termoelement. JernkA 1964, s. 970. Motorn hade svalnat så pass att jag kunde börja ta av ena cylindern. Karnstedt Slamf. 202 (1977).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av I 1 (jfr SVAL, adj. 2). (Sv.) Swaalna .. (lat.) defervere, defervescere. Spegel 498 (1712). — särsk.
a) om ngt sakligt (jfr b); särsk. om känslor (särsk. i fråga om kärlek l. vänskap l. hat l. vrede l. iver l. intresse o. d.): avta i häftighet l. intensitet; mattas, dämpas, avta. Dalin Hist. III. 1: 298 (1761). Jag vet at det fordras känsla för Theatren, för att kunna döma om et skådespel och denna känsla äges, kanske, knapt vid min fars år, då sinnligheten och ungdoms varmen svallnat. PHLing i 2Saml. 25: 25 (1797). Med tiden svalnade dock det heta blodet, och .. (Georg Dahlqvist) erkände mången gång det rättvisa i anmärkningarne, om han också icke kunde förlåta det retsamma i sättet hvarpå de ofta gjordes. Hedberg SvSkådesp. 111 (1884). (M. J.) Crusenstolpe skref, att jag .. varit en fullgod assessor ända till dess att mitt nit svalnade. De Geer Minn. 1: 144 (1892). Men som den första ifvern svalnade rätt fort, vann han aldrig någon färdighet i spelning. Hjärne Hardy JudFawl. 3 (1900). Hennes kärlek började tydligen svalna. Carlsson MinB 141 (1912). Vänskapen har icke svalnat sen dess, trots att vi träffats så sällan under alla år som gått. Lindström Landk. 204 (1941). Först lät du mej tro att du älskade mej, sen lät du orden svalna, så småningom gjorde du dej själv osympatisk. Femtital 1952, nr 1, s. 24. — särsk. i fråga om synintryck, särsk. om färgglans: avta l. (av)mattas; äv. i uttr. svalna till (viss färg), om vatten med tanke på dess färg: (av)mattas o. övergå till (viss färg). Från att hava varit genomskinligt smaragdgrönt hade .. (vattnet) svalnat till månstenens grå färg. Pehrson Beebe KamSkrbl. 76 (1928). Men guldglansen svalnade och försvann. Rosendahl SkogÅbor 57 (1932).
b) om person l. ngns sinne l. hjärta (jfr a) o. d., särsk.: avkylas i sitt intresse l. i sina känslor l. sitt engagemang (för ngn l. ngt); förlora l. tappa intresset (för ngn l. ngt), mista kärleken (till ngn l. ngt) (äv. i uttr. svalna för, i sht förr äv. inför ngn l. ngt); äv. allmännare, ungefär liktydigt med: bli känslokall. Re’n svalnar älskaren. LBÄ 16—17: 22 (1798). Bengt Oxenstjernas förnämsta verksamhet inföll ett halft sekel .. (efter Axel Oxenstiernas), då sinnena, renade af förnuftets odling, svalnat för svärmeriets ingifvelser. SGSchyberg i 2SAH 12: 277 (1827). Nej, ännu vill jag älska hvad jag finner älskvärdt; det kommer nog en tid då man svalnar, och då må man bli lika mot alla. Runeberg (SVS) 9: 130 (1848). Så snart Carl (XIV) Johan aflidit, började tidningens (dvs. Svenska Biets) interessenter .. att svalna, skingra sig och flykta, öfverlemnande åt mig .. att bäst jag gitte fylla spalterna. Hellberg Samtida 1: 207 (1870). Genom påfvens omedgörlighet svalnade konung Johan (III) i sin tillgifvenhet för katolicismen. LbFolksk. 478 (1892). Sedan den mäktige mannen svalnat för modern, var nu hans håg fjättrad vid dottern. Högberg Utböl. 2: 110 (1912). Karlfeldt Hösth. 84 (1927; i p. pr., om hjärtan). Hon hade nog också märkt att föräldrarna svalnat inför hennes tillämnade giftemål med Anders. Juel ProstD 248 (1933). Hon skrattade åt honom, försökte på olika sätt få honom att svalna, men det bara ökade hans lidelse. Colliander Dag. 292 (1940).
II. (numera mindre br.) tr., motsv. I 1: komma (ngn l. ngt) att svalna; äv. mer l. mindre bildl. (jfr I 2 a). Alt detta har ej förmått annat än at svalna de häftiga pretentioner. GJEhrensvärd Dagb. 2: 399 (1781). Jag vet, att frånvaron svalnar vänskapen. CLivijn (1803) hos Hjärne DagDrabbn. 53. Men, tröstade jag mig själv när kyligare latituder svalnade mitt huvud, det går väl (osv.). Forss Mañan. 20 (1937).
III. (†) ss. dep., motsv. I 1: svalna; äv. bildl. (jfr I 2 a). Så skall ändå annat gement watn förr komma til at siuda, än som det warma, och myckit förr komma till at svalnas. UHiärne 2Anl. 4 (1702). Hans ifver svalnas, när han ser det är för sent. JGHallman Vitt. 139 (c. 1756).
IV. (numera mindre br.) i p. pf. i adjektivisk anv., motsv. I 1, II; särsk. liktydigt med: som blivit sval; äv. bildl. Sahlstedt (1773). Visst vore ämnet värdt att närmare betänka, / I mera lugn, med svalnad blod. Stenhammar 202 (1798). Trädgårdsmästarns lilla båt jag lånar / Och far ut på svalnad klosterfjärd. Wirsén Ton. 12 (1893).
1) till I 1: (fullständigt l. småningom) svalna l. bli sval(are); förr äv. om person. Middagen hinner godt svalna af, under min väntan förn Han kom(m)er at spisa. VDAkt. 1800, nr 425. Det började lida mot aftonen och luften svalnade af. Hedenstierna Fideik. 62 (1895). Ännu är jag helt het efter resan (till Berlin) .. men svalnar väl af och fryser fast igen. KATavaststjerna (1898) hos Söderhjelm Tavaststj. 311. Vattnet har svalnat av. SvHandordb. (1966).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr svalna I 2). Dock ehuru häftig min älskog i början war till någon flicka .. så swalnade han likwäl snart af, och stundom platt utslocknade. Nyrén Charakt. 9 (c. 1765). Själfva språkstriden (i Finl.) har redan visat tecken att svalna af en smula. KATavaststjerna (1888) hos Söderhjelm Tavaststj. 147. I detta stycke (dvs. Ett vådligt experiment, av K. A. Tavaststjerna) skulle hufvudrollen utföras af fru Aalberg, hvilken en tid .. tycktes intresserad för partiet, men sedermera svalnade af, hvarigenom hela projektet förföll. Därs. 193 (1900). Känslans glöd svalnade af i tankens friska och klara luft. Ahrenberg Männ. 3: 243 (1908). Hon märkte att Wilhelm svalnade av i sitt förhållande till (hennes familj). Dahlbäck Åb. 107 (1914).
3) (numera mindre br.) tr., till II: (relativt snabbt) göra (ngt) svalt, komma ngt att avsvalna; äv. bildl. Ett öfverhandtagande regn lärer äfven hulpit till att svalna af sinnena. För hundra år sen 1: 236 (1810). Fru Hop lät helt uppgaskad och hon svalnade av sitt te med ett par rejäla skvättar. Hedberg Iris 147 (1934).
Spalt S 14799 band 32, 1998