| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVANKA svaŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
I. intr.
1) (numera mindre br.) svänga (upp o. ned l. fram o. tillbaka), vackla (hit o. dit l. fram o. tillbaka); äv. opers.; ss. vbalsbst. -ning, äv. konkretare, om enskild omgång av sådant svängande, svängning. Detta öfwerskott af styrka (hos en hängbro) fordras dock, i anseende till stötar och swankningar, som uppkomma då någon hoppar derpå. DA 23⁄11 1825, s. 1. Det svankade i slanan .. (som björnen) hängde över. Rosendahl Lojäg. 280 (1956). — särsk. i utvidgad anv., ss. vbalsbst. -ning; särsk. dels (orgelb.) i fråga om ä. orgel, om ojämnhet i tonen uppkommen gm ojämnhet i lufttillförseln, dels om variation l. ojämnhet i fråga om färg l. temperatur. Schwankning är ojämt och otilräkeligt wäder. Hülphers Mus. 304 (1773). (Von Yelin) har sedan anfört, att vid utredandet af den vattenfria alkoholns kokpunkt inträffar .. svankningar som kunna gå ända till 1⁄4 grad på 100 gr. skalan. Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 256. Detta svankande mellan tvenne arter. BotN 1849, s. 179. Genom (regulatorerna) hindras den häftiga ojämnheten i tonen (s. k. svankning), vilken i orglar av äldre konstruktion alltid uppstår t. ex. vid staccatospel med fulla ackord. Hennerberg o. Norlind 1: 18 (1912). Trycket är omsorgsfullt ufört på gott papper. Det finns inte en svankning i färghållningen från den första sidan till den sista. Nordqvist BerömdBoktr. 1: 188 (1954).
2) om person: ha svank (se SVANK, sbst.2 b), vara svankryggig; röra sig l. gå med svank; äv. i uttr. svanka med ryggen; äv. om rygg: ha svank, vara svankig. Undvik att svanka och sätta fram magen. Tillse att ryggen hålles rak. Husmodern 1931, nr 16, s. 21. Den skrangliga figuren vacklade under verktygets tyngd, ryggen svankade, det vrickade till i handlederna. Nilsson HistFärs 32 (1940). Och den lilla vänder stjärten åt värdinnan och huset och svankar i väg med ryggen som en gammaldags korsettfjäder. Alving HemBäst 87 (1948). DN(A) 29⁄7 1966, s. 12 (: med ryggen).
3) om djur: vara svankryggig l. röra sig l. gå med svank (se SVANK, sbst.2 b); äv. om djurs rygg, särsk. i p. pr. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 29 (1836). Nordström-Bonnier ÅrRunt 58 (1944; i p. pr., om ryggar hos tjurar). De två hade begivit sig i väg på den gamla, svankande åsnan. Gyllensten SokrDöd 18 (1960).
4) i utvidgad l. bildl. anv. av 2 l. 3, om tak: ha svank, vara svankryggig (se d. o. c), bågna; äv. om gärdsgård; i sht i p. pr.: svankryggig. En och annan råttgrå gård med svankande halmtak och bågnande uthus. Blomberg Städ. 26 (1931). Browallius Två 249 (1939; i p. pr., om gärdsgård). Nej, titta, vad fähustaket svankar däroppe. Spong Tavl. 386 (1946).
II. (numera föga br.) tr.: svänga (ngt). Fatet svankas nu (efter påfyllning av svavelsyrlig kalk) några gånger fram och tillbaka. Lindberg Svagdr. 92 (1892).
Ssgr, se svank, sbst.2 ssgr.
Avledn., se svank, sbst.2 avledn.
Spalt S 14832 band 32, 1998