| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVARTA, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. SVARTE, r. l. m.
(†)
1) motsv. SVART, adj. 1: svärta (se SVÄRTA, sbst.2 1). (Sv.) Swartheet eller Swarta. (Lat.) Nigror .. nigritia. Helsingius Gg 3 b (1587). At en temmelig köld moste .. hafwa warit, som har giordt at ler har behollit sin lerachtighet och myllan fådt sin swarta. Swedenborg RebNat. 3: 310 (1718). Af swafwel tar Sölfret till sig en swarta. Frese 4 (1726). Möller 2: 281 (1755).
2) svärta (se SVÄRTA, sbst.2 2). TullbSthm 31⁄5 1557. Af (björk)löfwen fås .. den finaste kinrök til swarta för Boktryckare och Målare. Trozelius Rosensten 69 (1752). Lindfors (1824; med hänvisning till swärta); möjl. äv. att hänföra till 1. — jfr SKOMAKARE-, TRYCKARE-SVARTA. — särsk. om olika slags svart jord; särsk. i ä. mineralogisk systematik använd benämning på en underart av dy. SundalDomb. 1699, s. 545. (Indianerna) gnida .. sig som oftast .. med Biörnfet och et slags swarta som der finnes uti Siöstranden, på det theras Kroppar måtte så mycket bättre kunna dura emot Solenes hetta. Holm NSv. 121 (1702). Svarta. Humus palustris nigra är af en hel svart färg, och brukas ofta här i Sverige til Stålsmide. Wallerius Min. 10 (1747). Svarta kallas en kolsvart dyjord, som, kokad med al- eller granbark, duger til näts svärtande. Rinman (1789).
B: SVARTE-GRYTA, se A.
Spalt S 14945 band 32, 1999