| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVARTNA svar3tna2, v. -ade; förr äv. SVARTNAS, v. dep. (anträffat bl. i pres. -as). vbalsbst. -AD (se avledn.), -ANDE.
I. i icke deponentiell anv.
1) motsv. SVART, adj. 1: bli svart l. svartare; antaga en svart l. svartare färg; ofta opers.: det blir svart l. mörkt; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som blivit svart(are). Jagh är swartnat, och likwäl haffuer ingen sool brendt migh. PErici Musæus 5: 144 b (1582). Om Bröden swartnar vthi Ugnen, så är tekn at Eelden ähr för starck. Salé 174 (1664). Järn-vitriol svartnar med adstringentia och brukas derföre at svärta skinn, ylle och siden. Scheffer ChemFörel. 113 (c. 1750). Hans hy, hans hår har svartnat. Weste FörslSAOB (c. 1817). Som myror fotfolk vimlar; det svartnar af mössor / från skogen, och det blixtrar af pikar och bössor. Jensen Mickiewicz Tad. 319 (1898). Här och var stack svartnade stubbar och slingrande rötter upp ur den fläckvis bara marken. Eriksson ÖmhHung. 10 (1948). — jfr BORT-SVARTNA. — särsk.
a) (†) i uttr. svartnande sälg l. vide, svartvide. Svartnande Sälg. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 197 (1857). Fries BotUtfl. 3: 302 (1864).
b) (i vitter stil) om himmel l. moln l. dag l. natt o. d.; om solen: upphöra att lysa, lysa med svagare sken; äv. opers., särsk. i uttr. svartna till l. mot natt o. d., bli svart(are) l. mörk(are) o. börja bli l. lida mot natt osv.; jfr SVART, adj. 1 j β. Spegel GW 19 (1685; om solen i åskväder). I samma wefwa begynte Himmelen swartna. Fabricius Amar. 45 (c. 1740). Och natten svartnade allt mer och mer. / Och månen dog och alla stjernor släcktes. Stenbäck Dikt. 37 (1840). Men om en gång det svartnar kring hafvets hela rymd / och sista böljan krossas i bränningars larm. Rydberg Dikt. 1: 122 (1882). Då det svartnar till natt fara vi öfver Luossajokki. Engström Lif 73 (1907). Dagen svartnar, natten är lugn och mild. Gjerstad SeklDag. 78 (1933). Det svartnade mot höst, dagarna blevo kortare. Hedberg SuckLeksaksl. 152 (1941).
c) närmande sig bet.: upphöra att brinna, brinna med svagare sken, dö. Och så lärde honom en fysiker att man kunde göra koleld, när brasan svartnat. Strindberg TjqvS 2: 265 (1886). Synen började komma igen bland flammorna som svartnade. Hallström Than. 61 (1900).
d) i fråga om att synförmågan försvagas l. störs; särsk. ss. uttryck för att ngn grips av yrsel l. svimningsanfall o. d.; särsk. i sådana uttr. som svartna för ögonen (på ngn) l. för ngns ögon, förr äv. svartna ngn för ögonen, dels (o. numera vanl.) opers.: gripas av l. känna yrsel o. vara nära att svimma, dels med saksubj.: icke längre ses l. uppfattas av ngn som grips av osv. yrsel o. är nära att svimma; jfr SVART, adj. 1 l. Konungen .. bleff medh en Sten slagen i Nacken, at thet swartnade honom för ögonen och han föll ther med omkull, kommandes ifrån sitt Sinne. Sylvius Curt. 523 (1682). Möller (1790: på mig). Jag fick en svindel hvarvid det svartnade för ögonen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Han kände sig flere gånger på väg att svindla, rummet gick omkring för honom, papperen svartnade för hans ögon. Almqvist TreFr. 1: 33 (1842). Det var som om någon slagit Elna midt i ansiktet. Det svartnade för hennes ögon, och hon måste taga fast i en stol för att icke falla. Idun 1890, s. 523. Det svartnar långsamt för min blick / när jag står inför hans standar. Gripenberg SistRond. 25 (1941). Rörelsen vållade honom en sådan smärta, att det svartnade för ögonen och han överfölls av yrsel. Moberg SistBr. 306 (1959). — särsk. (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ande, om yrsel(anfall) l. svimningsanfall (i ä. medicinsk litteratur uppfattad (uppfattat) ss. sjukdom(ssymtom)). Linné GenMorb. 15 (1763). Hygiea 1843, s. 277.
e) om ögon (jfr SVART, adj. 1 n δ); äv. (i överförd l. mer l. mindre bildl. anv.; jfr f) om person l. ansiktsuttryck o. d. (jfr SVART, adj. 4): antaga ett utseende som vittnar om bitterhet l. nedstämdhet l. missmod l. vrede l. ängslan o. d. Visb. 1: 60 (1573). Svartna af vrede. Schultze Ordb. 5253 (c. 1755). Hans lynne svartnade för hvarje stund. Knorring Torp. 2: 113 (1843). Dahlbergs svartnade ansikte och ursinniga ögon försvann alldeles ur mitt medvetande. Stolpe DödVäntr. 216 (1930). Ögonen svartnade i hat mot den osynlige. Den svarta, osynliga döden, livets starkaste makt. Martinson ArméHor. 179 (1942). Hennes ögon svartnade av oro. Gustaf-Janson ÖvOnd. 89 (1957). Stulen, säger kolaren och svartnar. Det är då som fan! Wassing Dödgr. 271 (1958).
f) i jämförelser o. mer l. mindre bildl. anv. (jfr e); jfr SVART, adj. 1 t, v, 4. Lind 1: 146 (1749). Om du lider, om du faller / trampad af din fiende, / genom lifvets fängselgaller / in i fria himlen se; / der hvar hatfull själ, hvar bitter / svartnar som en slocknad brand. Tegnér (TegnS) 1: 216 (1806). Det finnes då åtminstone ett enda ställe i hans själ, som inte helt och hållet svartnat! Blanche Våln. 236 (1847). Det svåraste är att minnena svartna, och bli aska. Strindberg BrBosse 210 (1905). Livssynen svartnar. Tårar springer i ens ögon. Allting verkar hopplöst dystert. Hammar Wodehouse FarbrFred 193 (1940).
2) motsv. SVART, adj. (1 o.) 3: bli smutsig; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., ofta liktydigt med: smutsig. Här i en glödhet härd är elden evig, och facklan / Brinner med beckig rök, och dörren svartnat af sotet. Adlerbeth Buc. 36 (1814). (Sv.) Swartna .. (lat.) sordescere. Lindfors (1824). Ett lortigt, smalt och fattigt fönster med svartnade bågar släppte in dagsljuset till drängarna. Moberg Utvandr. 70 (1949).
II. (†) ss. dep., motsv. I 1: antaga en svart(are) färg, svartna; om solen: upphöra att lysa, lysa med svagare sken. Man skal taga Dufworne .. låta them koka, lagandes så at dhe icke brännas widh och swartnas. Salé 2 (1664). Achrelius Dan. 426 (c. 1690; om solen).
SVARTNA BORT10 4.
2) (†) bli svart o. försvinna; särsk. i uttr. betecknande att det svartnar för ögonen. Een köld öffver all min’ inelffvor / Hasteligh föll, migh teptes igen både bröstet och halsen, / Synen styyfnad’ och svartnade bort. UHiärne Vitt. 166 (1665). Huru många finnas aff dhem, som förklara Sanningen medh gräselige Eder så beplichta sig, så att the må siuncka dher dhe stå, eller blåna och swartna bort (då de svärjer falskt). Fernander Theat. 310 (1695).
3) (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) på grund av avståndet te sig svart o. (småningom) försvinna ur synfältet. Karskär, Bomhus, — det är höga, bolmande skorstenar, jättesilhuetter, under vilka skogen och de små röda stugorna svinna in och svartna bort. TurÅ 1932, s. 29. —
SVARTNA TILL10 4. (plötsligt) bli svart l. svartare; äv. opers., särsk. i uttr. svartna till för ngns ögon, ss. uttryck för att ngn (plötsligt) grips av yrsel o. är nära att svimma. CVAStrandberg 2: 5 (1861; om havet). Plötsligt såg jag hans ögon svartna till och hans mungipor drogo sig nedåt. Engström Blandn. 31 (1925). Jag tog det för blod .. Bara för det ordet svartnar det till för mina ögon. Hallström Händ. 331 (1927). —
SVARTNA UPP. (†) bli svart l. svartare. Då Himmelen svartnar up, och bankar sig, är tekn til regn. VetAH 1745, s. 107; jfr Kalm VgBah. 232 (1746).
1) (†) om förhållandet att bli svart l. svartaktig.
a) om förhållandet att ngns hud l. vävnad blir svart l. svartaktig l. får svarta fläckar på grund av sjukdom; äv. konkretare, om själva den svarta färgen. Svartnaden hade gripit mera omkring sig, stigit up mot ögat och ned åt hakan. VetAH 1765, s. 38.
b) till I 1 d, om förhållandet att det svartnar för ögonen. Likwäl hänger den gamla utsläpningen hårdt mig efter med matthet och stundom swartnad för ögonen. VDAkt. 1760, nr 408.
2) (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) om ngt som är l. ter sig svart; svarthet. Hela dånet, hela dundret, hela svartnaden i skogen — den skjuter upp i virvlar av svart. Koch GudVV 2: 121 (1916). Det är alldeles mörkt utanför men i svartnaden urskiljer hon det stora päronträdet som är pappas stolthet och under det en trädgårdsstol. Idun 1950, nr 17, s. 34.
Spalt S 14949 band 32, 1999