| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVASS svas4, n.; best. -et; pl. =.
1) (†) innehållslöst prat, pladder; jfr SVASSA 1. RA I. 4: 306 (1597). I medler tijdh .. opfylte .. (eunucken Bagoa) hans (dvs. Alexander den stores) öron .. med allehanda swatz och osanning. Sylvius Curtius 695 (1682). Hans (dvs. prästens) lust blir därför den, at flitigt Hjorden lära, / Med alfware och nit, förutan swasz och prat. Strand Tidsfördr. 2: 104 (1763). Heinrich (1828).
2) (numera mindre br.) ståt (med inbegrepp av tillgjordhet l. uppblåsthet); jfr SVASSA 2. Rydelius Vitt. 26 (1715). At flickor små .. / .. Så lätt eij slippa / På gatan ut, / At gå i swass med Jungfru Dina. Därs. 113 (1717). (Luther) waktade sig .. för alt swats och onyttigt kånstlande. Borg Luther 1: Föret. 79 (1753). Dessa stumma vittnen (dvs. tavlor o. takmålningar m. m. i rummet) varsnade nere på salens botten .. ett jäktande svass .. af en hel hjord sällsamt utstyrde skråbockar. Högberg Vred. 1: 57 (1906). SAOL (1986). — särsk. (†) i uttr. svas och dvas (se DVAS 2).
Ssgr, se svassa ssgr.
Spalt S 14959 band 32, 1999