| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVENSKMANNA- svän3skmana~, ssgsförled.
ss. förled i ssgr betecknande ngt som tillhör l. avser l. gäller l. är karakteristiskt o. d. för en svensk l. svenskar(na); i sht i ssgr betecknande l. i fråga om sådana goda egenskaper (t. ex. mod, heder, nationell anda) som i Sv. av hävd ansetts utmärka svenskar(na).
-BYGD. av svenskar bebodd bygd (se d. o. I 2), svenskbygd. Rundgren Minn. 2: 71 (1883). —
-DUGLIGHET~002 l. ~200. för svenskar(na) kännetecknande duglighet. Jag tror på svenskmannatrohet och svenskmannaduglighet. SträngnHist. 360 (cit. fr. 1919). —
-DYGD. för svenskar(na) typisk dygd (se d. o. 4); äv. ironiskt. Sparsamhet och omtanke för framtiden är ju inte precis svenskmannadygd. GHT 1 ⁄ 4 1943, s. 10. —
-FRIHET~02 l. ~20. (numera föga br.) svensk frihet (se d. o. 4). BEMalmström 7: 119 (1848). Man dömer icke Sveriges store Carlar med den strängaste dom, ehuru de icke höllo Svenskmanna frihet lika helig som Sveriges ära oförkränkt. Svedelius i 2SAH 55: 106 (1878). —
-GÄRNING. gärning (se d. o. 1, 2) präglad av svenskmannaanda. En verklig svenskmannagärning, Nordenskjölds och Palanders världsomsegling (1878-80). VFl. 1924, s. 62. TSvLärov. 1946, s. 13. —
-HAND. (numera föga br.) svensk tillhörig hand, svensks hand, svensk hand. Jag är glad .. at desza Bilor, desza Swärd, desza Skrufwar aldrig hädanefter skola komma at .. trycka någon Swenskmanna-hand! GT 1788, nr 131, s. 4. Holmes NDikt. 316 (1904). —
-HEDER. för svenskar(na) kännetecknande heder. Ungdomens mod, offervillighet, nationaltillit och svenskmannaheder. PedT 1901, s. 132. Ärofull svenskmannaheder bjuder, att striden kring Arnljotgestaltens store skapare avblåses. HågkLivsintr. 24: 239 (1943). —
-ORD. ord präglat av svenskmannaheder; ord som man kan lita på; sant ord. De sedan hedenhös bland oss svenske dyrkade och omhuldade begreppen svenskmannasinne och svenskmannaord. Krusenstjerna Pahlen 5: 154 (1933). Folk .. visste att .. (hos högerledaren A. Lindman) ej fanns några finter eller krumbukter, utan rena, rejäla svenskmannaord. Lindskog Bokslut 79 (1949). —
-RÄTT. för svenskar gällande (nedärvd l. sedan gammalt vedertagen) rätt (se rätt, sbst.2 2). 2RARP 18: 485 (1752). Santesson hade .. gjort prästståndet den förebråelsen, att förnekat 3 städer i riket svenskmannarätt. HH XXV. 2: 69 (1809). —
-SED. (nedärvd l. traditionell o. god) svensk sed (se d. o. 1 a). CVAStrandberg 1: 8 (1844). Att svika Konung och Fädernesland har aldrig varit svenskmannased. LandsstormB 5 (1914). Eftersom .. (mötet) ägde rum en förmiddag, kombinerades det på god svenskmannased med lunch. Zetterström SällskRol. 96 (1945). —
-SINNE. jfr sinne, sbst.2 7, o. -anda; äv. ironiskt. Mitt svenskmannasinne spännes till uppmärksamhet vid hvarje steg som jag ser tagas emot de af mina medborgare som vilja begagna yttranderätten. BrinkmArch. 2: 253 (1815). Sant har .. en af våra skalder tecknat .. denne fullödige representant för gudaktigt, trofast svenskmannasinne .. i följande ord. LfF 1904, s. 72. Lidforss UtrikVyer 75 (1906; ironiskt). —
-SÄTT. sätt l. vis kännetecknande för svenskar med svenskmannaanda; jfr -vis. Loenbom Stenbock 2: 287 (1758). —
-TRO. tro på svenskmannaanda o. d.; tro l. förlitan på det specifikt svenska. PH 15: 298 (1792). —
-VIS. svenskmannasätt; äv. ironiskt. Man samlas kring ett väl försedt bord, där man på öfligt svenskmannavis knuffas och kifvas om gafflar och glas. Lundin NSthm 512 (1889). Jag .. har numera så ordnadt, att jag .. kan visa vänner gammal gästfrihet på svenskmannavis. Strindberg Brev 15: 109 (1905).
Spalt S 15031 band 32, 1999