| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVETS svet4s, r. l. m.; best. -en; pl. (i konkret anv.) -ar.
1) abstr.: svetsning; äv. övergående i konkretare anv.: svetsmetod l. svetsteknik (i sht ss. senare led i ssgr); förr äv. närmande sig bet.: svetshetta. Wid alla de smiden, der upglödgning ensamt erfordras, utan någon hastig swets eller wällning på jernet, kan dragugn med wed nyttias. Rinman Jernförädl. 66 (1772). Ehuru Tackjärnet genom Cementation kunnat bringas till smidigt Stål .. har det dock icke kunnat komma så långt, att det tålt någon stark swets eller wällhetta. Dens. JärnH 366 (1782). jfr PÅ-SVETS. särsk. (numera mindre br.) i uttr. taga svets, om yta: bli föremål för svetsning, kunna svetsas. 2NF 27: 1289 (1918).
2) konkret (jfr 3).
a) ställe där två sammansvetsade föremål l. arbetsstycken möts, svetsskarv, svetsad fog. Rinman 1: 171 (1788). Om svetsens hållfasthet bara är 85 % av grundmaterialets, så skulle jag vilja se den svetskontrollant i ögonen, som skulle vilja godkänna den svetsen som skarv i en oljebehållare. AGASvetsn. 1963, nr 1—2, s. 9. jfr RUND-, STUM-SVETS m. fl.
b) om smältbeläggning av grundmaterialet med tillsatsmaterial som kan vara av hårdare beskaffenhet; särsk. i ssgn PÅ-SVETS.
3) [utlöst ur sådana ssgr som SVETS-APPARAT, -MASKIN] apparat l. maskin avsedd för l. använd vid svetsning. SvOrdb. (1986).
(1) -LÄGE. om det läge vari svets utföres. Med hänsyn till arbetsstyckets läge skiljer man på fyra olika svetslägen. HbVerkstTekn. 3: 127 (1944). Svetsläge, (dvs.) svetsens läge i rymden, ev. även i förhållande till bågen eller lågan. SvetsteknHb. 1: 10 (1947). —
(3) -MUNSTYCKE~020. munstycke till svetsbrännare. SvetsteknHb. 1: 16 (1947). —
(2 a) -PROV. prov anordnat för utrönande av svets egenskaper (hållfasthet, slagseghet o. d.). JernkA 1886, s. 496. —
Spalt S 15065 band 32, 1999