Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVEV sve4v, sbst.1, förr äv. SVÄV, r. l. m. l. f. (Schultze Ordb. 5227 (c. 1755)) ((†) n. Björner Kämp. Föret. 5 (1737)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar.
Ordformer
(swef 1737 (: ordaswef). swefwen, sg. best. c. 1730—1749. svev c. 1755 osv. sväv c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. svev; jfr nor. sveiv, fvn. sveif (nyisl. sveif, handtag, rorpinne); i avljudsförh. till SVIVA (l. möjl. avlett direkt av SVEVA). — Jfr SVEVA]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vev l. handtag att dra runt; särsk. om vev på en slipsten. Broman Glys. 3: 92 (c. 1730). Lind (1749; på slipsten). Sväv, vel Svev .. (dvs.) En krok at draga omkring med. Schultze Ordb. 5227 (c. 1755).
2) om ordrikt, omskrivande uttryckssätt; anträffat bl. i ssgn ORDA-SVEV.

 

Spalt S 15100 band 32, 1999

Webbansvarig