Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIMMEL, sbst.1, r. l. m.
Ordformer
(swimel c. 1755, c. 1755 (: Swimelaktig). svimmel (-w-) c. 1640—1737)
Etymologi
[sv. dial. svimmel, svemmel; motsv. d. dial. svimmel, svimle, mlt. swimmel (lt. swimel), t. dial. schwiemel, schwimmel; avledn. av SVIMLA. — Jfr SVIMMEL, sbst.2]
(†) yrsel l. svindel l. svimning; äv. bildl., särsk.: bedrägligt handlingssätt, bedrägeri, svindleri. Jag ber I flitigt brukar torr Mejram .. och godt Myramswatten, det hjelper wiszt för swimmel. Afzelius Sag. VIII. 2: 51 (cit. fr. c. 1640). Bort, bleeka Afwund, du wår Sinne-Pest och Svimmel! Wexionius Sinn. 3: A 2 b (1684). Hwem trodt, ath .. / .. (Darius skulle) Omkommas af een Falsk förrädli’ Hjärnas Swimmel / Ok dö som Fathig man inunder baran Himmel? Börk Darius 986 (1688). Apollodorus föregifwer, at Bellerophon .. welat med Hästen Pegaso flyga vp i Himmelen, men Jupiter tilskickade honom en Swimmel, hwaraf han störtade vtaf Hästen. Bliberg Acerra 884 (1737). Schultze Ordb. 5268 (c. 1755). — jfr SINNES-, SORGE-SVIMMEL.
Ssg: SVIMMEL-KANTIG. (†) yr, vimmelkantig. Jag kan näppeligen stå på mina ben, så swimmelkantig är jag uti mit hufwud. Lagerström PolKannstöp. 39 (1729).
Avledn.: SVIMMELAKTIG, adj. (†) som har lätt att bli yr. Schultze Ordb. 5268 (c. 1755).

 

Spalt S 15135 band 32, 1999

Webbansvarig