Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIRRA svir3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. svirra, slängkälke; jfr dan. o. nor. svirre, snurra, topp, t. schwirre; till SVIRRA, v. — Jfr SVERRA, sbst.]
om ngt som snurrar l. svänger l. kan snurra resp. svänga runt; särsk.
1) (numera föga br.) om snurra (se SNURRA, sbst. 3). Rundt gick det som en svirra. Sällberg Sockenk. 189 (1899).
2) om på en stolpe horisontellt fäst, vridbart o. likarmat kors; i ssgn GÅNG-SVIRRA.

 

Spalt S 15203 band 32, 1999

Webbansvarig