| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVÅL svå4l, r. l. m.; best. -en, äv. att hänföra till sg. svåle (Rålamb 14: 115 (1690) osv.) ((†) -n, äv. att hänföra till sg. svåle, SvMerc. IV. 1: 109 (1758: hårsvåln)); pl. -ar (äv. att hänföra till sg. svåle); förr äv. SVÅRD, r. l. m. (Hiärne 2Anl. 62 (1702: jordswård), Acrel Chir. 2 (1775: hufvudsvården, sg. best.)), l. n. (Stridsberg Åkerbr. 31 (1727), Därs. 80); best. -en resp. -et; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SVAL sva4l, sbst.3, förr äv. SVARD, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SVÄR svæ4r, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. SVÄRD, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SVÅLE svå3le2, r. l. m.; best. -en (se ovan); pl. -ar (se ovan); förr äv. SVÅLA l. SVALA, sbst.4, r. l. m. l. f.; anträffat bl. i sg. best. -an.
1) om (del av) överhuden l. förtjockad hinna o. d. hos människa l. djur.
a) hos människa.
α) om (den hårbeklädda) huden över hjärnskålen, huvudsvål. Jagh lät honom så affbrenna hans håår, / At honom wäl samman krympte hans swård. Forsius Fosz 122 (1621). För Svålens svullnad, förmådde jag ej få fäste på någon af Fostrets Fontaneller. Schützercrantz 1Förlossn. 36 (1785). Hans ansigte såg ut som en drunknads, hans hår var så tunt, att svålen lyste igenom, och hela hans kropp var som ett benrangel. Strindberg SvÖ 2: 44 (1883). De fingo äntligen reda på honom i en barberarbutik, där han låtit raka sin hjässa, på vars svål under vår fjortondagars långa färd håret börjat gro till borst. Lagergren Minn. 9: 42 (1930). Han fick håret bortsvett intill svålen. SvOrdb. (1986). — jfr HÅR-SVÅL.
β) om förtjockad bindväv l. annan hinna o. d.; särsk (med.) om den fasta kaka som kan uppkomma gm att bindväv växer in i en vätskeutgjutning i lungsäcken, pleurasvål; äv. (numera i icke medicinskt fackspr.) om förhårdnad, valk; förr äv. om tungans bakre vall (innehållande smaklökarna). Nerverne .. äre siw hoopar .. Then Tridie hoopen warder endels wthsprijdd i tungonnes suård, och gifuer henne kraft att smaka. Forsius Phys. 226 (1611). Swål (tjockt skinn i händren och under föttren af mycket arbete och gående). Lind (1749). (Hudens) förmåga att förstärka sig genom utvecklandet av valkar och svålar. Strandberg Hudsj. 18 (1924). Resterna efter en genomgången pleurit uppträda vanligen i form av s. k. svålar, d. v. s. ärriga förtjockningar i lungsäcken, som även kunna sträcka sig in i lungan. Westergren LungSj. 168 (1932). Lindskog (1997).
b) hos djur.
α) om tjock hud hos svin; särsk. (o. numera nästan bl.) om grisens hud efter slakt, fläsksvål (särsk. om sådan hud på svinkött l. fläsk o. som (i stekt tillstånd blir brunt och knaprigt o.) används ss. ingrediens i maträtt). (Sv.) Swåål .. (Lat.) Est cutis sive corium crassiculum, in suib(us) præcipue. Schroderus Dict. 89 (c. 1635). Tå fick iag see en willgalt, och rende på honom med spiutet, men han sköt then tiocka swarden emot, så att spiutet bet intet på. Verelius Herv. 134 (1672). Ett svin .. flås .. icke, utan skållas eller rakas med hett vatten och en knif, så att svålen blifwer ren och utan borst. Berlin Lrb. 147 (1852). Skär .. det rengjorda kalla späcket från svålen i smala strimlor. StKokb. 337 (1940). Först gällde det att vara med om uppsättandet av julkärven med julskinkans svåle i toppen. Posse Begynn. 294 (1940). Ju större vårtsvinen är, ju hårdare är de i svålen. Olzon Markham Västv. 95 (1943). Svål består i huvudsak av bindvävsproteiner. NE (1995). — jfr SPÄCK-SVÅL.
β) (†) om hud hos val. (Valens) brusk-fenor .. som af ben, starka senor och köttmusklar bestående, samt med skinn och swål omgifne, allenast äro 5 til 8 fot långe. Orrelius Djurkänn. 571 (1776).
γ) (numera bl. tillf.) om hud hos elefant. Jag vänder ryggen åt elefantens väldiga mur av grå svål. Martinson Kap 123 (1933).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om det (gräsbeväxta) översta jordlagret; särsk. dels: grässsvål, grönsvål (äv. övergående i bet.: grästorv), dels (i formen sval, numera bl. om ä. förh. i Norrl.) om gräsbeväxt mark l. vall i omlopp (se d. o. 4 a) l. cirkulation (se d. o. 5) (äv. om igenlagd sådan mark, linda (se LINDA, sbst.1 2)). Verelius 248 (1681). Torfwen eller swården i jorden. UHiärne 2Anl. 269 (1706). Swahlar äro sådana jordegor, som af gräswall upplöjas, giödas och besås, 1. 2. el. 3: åren å rad; och sedan igenlägges til gräs- hö- och slottland. Broman Glys. 3: 854 (1747). En del pläga ock göda sina swalar, med ordentelig gödning. Wasenius NorrlBoskSk. 41 (1751). Svalland eller Svalar kallas i Norrland, och särdeles i Herjedalen, de ängar, som vid byarna brukas och hägnas, och för det mesta bestå af hårdvall. SKL (1850). Hedens magra svål. Ossiannilsson Flygsk. 252 (1910). (Trädgården) skall ha inskränkt sig till .. ett kappland äng som .. (ägaren) flått svären av för att få potatis till husbehovet. Nilsson HistFärs 187 (1940). — jfr JORD-, SEG-, TORV-SVÅL.
-BILDNING. särsk. till 1 a β (o. med motsv. bruklighet): abstr. o. konkret. Svålbildning kan uppstå allestädes, der huden under längre tid är utsatt för tryck eller rifning. Hallin Hels. 2: 739 (1885). Tuberkeln (kan) ingärdas genom en fast bindeväf (svålbildning), hvarefter tuberkeln skrumpnar och delvis förkalkas. Wretlind Läk. 7: 55 (1899). När en fistel stått länge, blir den svålig .. På svålbildningen kan ingen misstaga sig, i det att densamma är hård samt antingen hvit eller gulgrå. Odenius 2Celsus 345 (1906). SvLäkT 1935, s. 1105. —
(1 b α) -FRI. om fläsk o. d.: som är utan svål. N. K:s delikatessrullskinka, lättsaltad och svålfri. Östergren (cit. fr. 1938). —
(2) -HÖ. (svål- 1747 (: Swahlhö)—1938. svåla- 1899 (: svala-hö). svåle- 1764 (: swalehö)) (numera bl. i fråga om ä. förh. i Norrl.) hö av gräs som växt o. skördats på ”svål”. Broman Glys. 3: 854 (1747). Rig 1938, s. 195. —
(2) -JORD. (svål- 1740 (: swahljord)—1955 (: ”svaljord”). svåle- 1764 (: swale-jorden)) (numera bl. i fråga om ä. förh. i Norrl.) gräsbeväxt jord som låg i träda o. användes till bete o. som efter en tid på nytt togs upp till åker; ofta mer l. mindre liktydigt med: linda. Linné Bref I. 3: 322 (1740). Den så kallade swaljorden, eller den, som i circulation begagnas för lin, säd och gräs, består af fyra till sex gånger större rymd, än den gamla åkern. Widmark Helsingl. 2: 27 (1849). Vret- eller svaljorden fick i regel ligga i gräs 6 à 8 år .. hvarefter den upplöjdes och under 2 à 3 år fick bära vårsäd. Hellström NorrlJordbr. 262 (1917). Selander LevLandsk. 425 (1955). —
(2) -LAND. (svål- c. 1730 (: Swahl-land)—1890 (: svalland). svåle- 1764 (: swalelanden)) (numera bl. i fråga om ä. förh. i Norrl.) jfr land 1 a α o. -jord. Broman Glys. 1: 16 (c. 1730). (Man) Brukar .. Plogen på Swahl-land, lindor, renor .. äfwen Rödningsmarker. Därs. 3: 29. Svalland eller Svalar kallas i Norrland, och särdeles i Herjedalen, de ängar, som vid byarna brukas och hägnas, och för det mesta bestå af hårdvall. SKL (1850). Thulin Mant. 1: 71 (1890). —
-LIK, adj. som liknar svål; särsk. till 1. Stora Hjernan .. Swållika delen är belägen emellan loberne under skärlika wiken. Hernquist Hästanat. 110 (1778). Då ett varigt exsudat uppsuges, förtjockas lunghinnan betydligt och lungbladet sammanväxer med väggbladet till en tjock ”svållik” hinna. Wretlind Läk. 7: 129 (1899). —
-SIDA.
1) till 1 b α, om fläsk l. fläskkött l. dyl.: sida som är täckt av svål. Då (det kluvna svin)hufvudet är kokt upptages den ena halfvan och skrädes medan det ännu är varmt, samt utbredes på en ren servet med svålsidan nedåt. Langlet Husm. 595 (1884).
2) (numera bl. mera tillf.) till 2, om den sida av uppskuren grästorva l. dyl. som är täckt av svål. VetAH 1757, s. 297. —
(1 b) -SYLTA. (numera föga br.) sylta vari hackad svål ingår som ingrediens. Langlet Husm. 596 (1884). Dagen 12 ⁄ 2 1915, s. 5. —
(2) -TORV. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ur ”svål” skuren torv. SamlRönLandtbr. 4: 5 (1783). SvD(B) 1952, nr 233, s. 8.
B: SVÅLA- (svala-) HÖ, se A.
C: SVÅLE- (svale-) HÖ, -JORD, -LAND, se A.
Särsk. förb.: svåla av10 4. skära bort svålen från (ngt), avsvåla (ngt). En maskin svålar av skinkan. TurÅ 1973, s. 168. —
SVÅLAKTIG, adj. särsk. till 1: som liknar l. för tanken till svål; förr äv.: som är försedd med svål. Serenius E 1 b (1734). Svårdaktig .. den som är med svård försedd. Schultze Ordb. 5244 (c. 1755). (Sv.) svålaktig .. (eng.) buffy. Björkman (1889). —
SVÅLIG, adj. till 1: som är försedd med svål; valkig, tjockskinnad; äv.: som liknar l. för tanken till svål. Lind (1738). Svålig .. Som liknar svål. Dalin (1854). På grund af den långvariga inflammationen .. kan en svålig förtjockning av urinrörsväggen med åtföljande förträngning af urinröret uppstå. 2NF 9: 1468 (1908). Svåligt kött. IllSvOrdb. (1955). Gyllensten SokrDöd 25 (1960; om huden i handflatan).
Avledn.: svålighet, r. om egenskapen l. förhållandet att vara svålig; äv. konkret, om förtjockning av hud, valk; jfr kallositet. Vid lungskrumpningar blir (perkussions)tonen dämpad på grund af lungväfnadens förtätning och svålighet samt genom den minskade lufthalten. Petersson FysUnders. 129 (1908). Svålighet, Hudvalk, kallas en ojämnt begränsad .. förtjockning af epidermis. 2NF 13: 656 (1910). SAOL (1973).
Spalt S 15240 band 32, 1999