| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVÅNG svåŋ4, sbst.2, l. SVANG svaŋ4, sbst.2, r. l. m. (Acrel Sår 24 (1745) osv.) l. (numera mindre br.) n. (Linné Bref I. 6: 372 (1755), Carlström Spinnm. 78 (1832; i pl.), Arnér Finnas 16 (1961)); best. -en resp. -et; pl. -ar resp. =; äv. (i bet. 2) SVÅNGE svåŋ3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om insvängning l. inåtböjning l. fördjupning; särsk. av visst parti av kropp(sdel); särsk. dels [med anslutning till SVÅNG, adj. (i bet. 1)] om förhållandet att magen är insjunken av brist på föda (motsatt: SPRÅNG, sbst.1 III), övergående i bet.: hunger, dels (o. numera nästan bl.) om veka livet, midja. Stundom haffuer man språng, och stundom haffuer ma(n) swångh. SvOrds. C 2 b (1604). Et annat åhr skalade man en annan sida af tallen, och så vidare; detta växte sedan någorlunda tilsamans, fastän et swang syntes i tallen för hwart åhr han warit huggen. Linné Bref I. 6: 372 (1755). Nära armbogen åt handen war ett swang under armen. NVedboDomb. Höstt. 1766, § 24. Jag stötte försiktigt till .. (den livlöse mannen) i svanget med min tå. Arnér Finnas 16 (1961). — jfr MIDJE-SVANG.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på sko, om det uppsvängda partiet mellan skoklack o. skosula. Klint (1906). Undersidan (på träskoämnet), som efter råhuggningen ute på backen fått vara ifred, skall formas till klack, ”svång” och sula. Kulturen 1950, s. 100. — jfr SKO-SVÅNGE.
Spalt S 15244 band 32, 1999