Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVÅRLIG svå3rlig2, adj. -are (möjl. äv. att hänföra till SVÅRLIG, adv. (se SVÅRLIGEN)). adv. -T.
Ordformer
(förr äv. su-)
Etymologi
[jfr d. svarlig, mlt. swārlik; till SVÅR (jfr SVÅRLIGEN). — Jfr SVÄRLIG, adj.]
Schultze Ordb. 5240 (c. 1755; utan angiven bet. o. med uppgift om att ordet är obrukligt).
1) (†) motsv. SVÅR 4 b: om penningsumma: stor, betydande. Wij haffue en suårliga summa peninga behoff tiil Rikisins gäldz bethalningh. G1R 6: 121 (1529).
2) (numera mindre br.) motsv. SVÅR 5 a ν, ss. adv.: i hög grad, svårt. Vår ofärd är vår vandel värd, vi hava brutit svårligt. Söderberg 10: 29 (c. 1895, 1921).
3) (numera mindre br.) motsv. SVÅR 6: som vållar möda, svår; ss. adv.: svårligen; äv. (motsv. SVÅR 6 l) om humör: besvärlig; jfr SVÄRLIG, adj. Edlestenar äre fåå, och the äre swårliga at bekomma. Forsius Fosz 424 (1621). Jag hört för mycket godt om hvad Hon var och gjort. / Som svårligt fins hos en allena, Att det ett under vara bordt, / Der allas rop sig så förena. Bergklint Vitt. 120 (1778). Denna omarbetning (av psalmen) låter sig swårligt sjungas jemte den ursprungliga. SvLitTidn. 1815, sp. 280. Britt-Lis har ett svårligt / äventyrshumör. Johansson Skepp. 20 (1915).
Avledn.: SVÅRLIGHET, r. l. f. (†) till 3: svårighet. Mit nattläger var i Gubbens innersta kammare, där han sielf bodde i många år, och hvarifrån, såsom alt för trång, jag i min Adjunct tid, med mycken svårlighet förmådde honom flytta i det yttre stora rummet. Muncktell Dagb. 2: 329 (1819).

 

Spalt S 15293 band 32, 1999

Webbansvarig