Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVÄCKA, v. (pr. -ar HalmstDomb. 1: 199 (1683); ipf. -te SColumbus Vitt. 87 (c. 1678); sup. sweckt G1R 17: 99 (1545: förswecktt))
Ordformer
(äv. sw-, -e-, -kk–)
Etymologi
[liksom ä. d. svæcke, svecke, sveke (d. svække) av mlt. sweken (lt. swäkken, swäken, sweken, försvaga, skända, förringa, äv.: vackla) motsv. mnl. swacken, zwacken, swaken, swaecken, mht. swechen (t. schwächen), kausativbildning till mlt. swak (se SVAG, adj.)]
(†) med avs. på välde l. maktutövning l. ekonomisk verksamhet l. livskraft, hälsa o. d., äv. med avs. på person: försvaga. De .. Göthers krafft af Longobarder sväcktes. SColumbus Vitt. 87 (c. 1678). Till hemmande aff dhet som handelen och nähringen swäckar. HalmstDomb. 1: 199 (1683). Ty samme Procyon (i stjärnbilden Lilla Hunden) kan stoora Siögar torka, / Kan swäkka Menniskior at the alzintet orka. Spegel GW 172 (1685). ÅbSvUndH 83: 276 (i handl. fr. 1778). — jfr BE-, FÖRSVÄCKA.

 

Spalt S 15297 band 32, 1999

Webbansvarig