| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVÄMMA sväm3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. (i bet. 1) SVÄMME sväm3e2, n.; best. -et; pl. -en.
1) (numera föga br.) översvämmat område; svämvatten. I hvila breda / sig blanka svämmen bortom bräddens gräs. NDagar 30 (1906). Se, hur små snabba brisar / på blåa svämmor gå! Jönsson Kustl. 17 (1941).
2) (i fackspr.) svämränna. (Betlassen) vägs och tippas ner i svämman. DN 5 ⁄ 12 1968, s. 38. Vid sockerbruket lossas betorna över ett system av stora betongrännor, s. k. svämmor. SvSocker 25 (1970). — jfr BET-SVÄMMA.
Spalt S 15332 band 32, 1999