| Publicerad 2000 | Lämna synpunkter |
SVÄVA svä3va2, v.1 -ade (OPetri 2: 169 (1528) osv.) ((†) pr. sg. -er OPetri 2: 306 (1528), Swedberg SabbRo 368 (1688, 1710); imp. sväv Arvidi 89 (1651); ipf. -de Psalt. 18: 11 (Bib. 1541), Möller (1807); sup. -t Schroderus Os. 1: 795 (1635), Därs. III. 1: 257). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med sväva ss. senare ssgsled, Lind 1: 1678 (1749: kringswäfwelse)), -NING; -ARE (se d. o.); jfr SVÄV, sbst.2
A. hålla sig stilla på ett ställe i luften l. glida sakta hän genom luften o. i anv. som ansluter sig härtill.
1) hålla sig l. befinna sig på (mer l. mindre) samma ställe uppe i luften; äv. (o. vanl.) med inbegrepp av långsam o. jämn rörelse: (ljudlöst) förflytta sig genom luften (med hjälp av vinden l. luftströmmen); särsk. dels om ngt som är lättare än luften (damm, rök, moln o. d.), dels om vingat djur (särsk. fågel) l. övernaturligt väsen o. d.: med utbredda (o. skenbart) orörliga vingar hänga fritt i luften l. (ljudlöst o. stilla) glida l. segla l. flyga lätt hän genom luften; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. i överförd anv., om rörelse o. d.: som kännetecknas av svävande); förr äv. refl. En svävande ballong, rök, dimma. Örnen svävade länge i luften utan att röra vingarna. Molnskyn sweffua såsom foglar flygha. Syr. 43: 14 (öv. 1536). Och tyckte migh (i sömnen) så egenteligh, / At iagh i Wädret sweffuade migh. Altså förde migh Phantasij / Öffuer Land och Städer Torp och By. Sigfridi E 8 a (1619). En fogel sväfvade öfver hans hufvud. Widegren (1788). Engel, ditt väsen sväfvade blott — det gick ej på jorden. BEMalmström i 2SAH 20: 287 (1840). Holmström Ström NatLb. 2: 42 (1852; i p. pr., om rörelser). Sväfva .. (dvs.) om roffåglar, som, lurande på rof, uppehålla sig på en punkt i luften. Dalin (1854). Vi veta att småplaneter i hundratal sväfva i verldsrymden mellan Mars- och Jupiterbanorna. Kruhs UndrV 1 (1884). Stoftpartiklar från ett vulkanutbrott kan hålla sig svävande länge — upp till flera år — i atmosfären. SvD 31 ⁄ 1 1988, del 4, s. 9. — jfr BORT-, FRAM-, FÖRBI-, GENOM-, HÄN-, KRING-, NED-, OM-, UPP-, ÖVER-SVÄVA o. FRI-, HÖGT-SVÄVANDE. — särsk. i utvidgad anv., om luftballong l. rymdfarkost med motor o. d. som (på långt håll) tycks sväva då den framförs. Luftballongen sväfvade långsamt åt söder. Dalin (1854). ”Örnen” .. skulle bli namnet på den stolta farkosten, som skulle sväva med sina tre resenärer över de arktiska vidderna. Strandh PyramLas. 73 (1985).
2) hålla sig (fritt) flytande l. vila på samma ställe i vätska; äv. (o. vanl.) med inbegrepp av jämn o. långsam o. ljudlös rörelse: (med hjälp av vind l. ström o. d.) sakta glida l. förflytta sig l. flyta l. driva iväg hän över vattnet; särsk. dels om båt o. d., dels om plankton o. d. Ett svanpar svävade stilla fram på vattnet. Syr. 33: 2 (öv. 1536). På det igenomgångna wattnets yta satte sig efter hand Cinnoberrödt pulwer, som förut swäfwade uti fällningswattnet och bestod af ganska fina Crystaller. Rinman JärnH 510 (1782). Ett ovanligt stort antal båtar .. sväfvade denna afton fram och åter på sjön. Palmblad Nov. 2: 10 (1841). (Ägg)Gulan svävar tämligen fritt i vitan med hjälp av .. äggsnörena. Bolin VFöda 199 (1933). Plankton, d. v. s. små mikroskopiska växter och djur, som hålla sig fritt svävande i vattnet. SvGeogrÅb. 1955, s. 30. Längst höll sig .. lerpartiklarna svävande i vattnet. Selander LevLandsk. 41 (1955).
3) (†) om vatten: svämmande flyta l. strömma l. rinna fram (på ngt); äv.: simma (i den särsk. förb. SVÄMMA ÖVER). The starcka Broer på bredder, / Vthöfwer rinnan Åå, / The måste rijfwa sitt werckie, / När watnet swäfwade ther på. PolitVis. 345 (1650). Så må eij eller någon .. byggia eller dammar nedanhålla, så att wattnet går och swäfwar på annars ägor och bygnad. FörarbSvLag 4: 334 (1694).
4) om ngt sakligt: intaga ett läge så att det gör intryck av att sväva (i bet. 1) i rummet; särsk.: vara anbringad i luften utan synligt stöd l. synlig fästanordning; äv. allmännare: befinna sig l. vara anbringad l. byggd o. d. mycket högt uppe (i sht på en farlig l. osäker plats); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. i överförd anv.: som karakteriseras l. kännetecknas av svävande). Schultze Ordb. 5226 (c. 1755). Hon sväfvar sakta öfver Balders lunder, / en gyllne krona på en grund af grönt. Tegnér (TegnS) 4: 135 (1821). Anblicken af denna Briternes hufvudstad (dvs. Madras) på kusten Koromandel, med den stolt öfver staden sväfvande Fort George, med sina .. rappade hus är i sanning ganska ståtlig. Palmblad Nov. 3: 17 (1841). Iskristaller stöda / lägret, där den döda / sig till hvila lagt, / hvita sängomhängen / sväfva öfver sängen, / enar hålla vakt. Fröding Guit. 117 (1891). 2UB 3: 438 (1897; i p. pr., om läge). Vattencisternens borgarkitektur svävade över dem. Siwertz Låg. 161 (1932). Numer svävar .. (silverkronan) sedan länge fastsatt vid en järnstång ovan det praktfulla renässansmonumentet. KyrkohÅ 1940, s. 58. — jfr FRI-SVÄVANDE. — särsk.
a) i p. pr. (särsk. i vissa stående förb.). — särsk.
α) [jfr t. schwebende eisenbahn] (numera bl. om utländska förh.) i uttr. svävande järnbana l. bana, om en över marken löpande järnväg med under skenorna hängande vagnar, hängbana, luftbana. Jungberg (1873). TT 1901, V. s. 80 (: järnbana). De .. omnämnda häng- eller ”sväfvande” banorna härstamma egentligen från år 1826. 2UB 9: 304 (1905).
β) (förr) om skarv (se SKARV, sbst.3 2): anbringad utan understöd av sliprar; motsatt understödd. År 1868, då rälerna började förbindas med s. k. sväfvande skarfvar, erhöllo skarfjernen 18 tums längd. TeknEkonBeskrStatJernvB 182 (1872). Den understödda skarfven .. har .. undanträngts af den sväfvande. TT 1901, Allm. s. 9. Skarfven är sväfvande, d. v. s. är placerad mellan sliprarne. Därs. 148.
γ) (†) i uttr. svävande brygga, om hängbro. Churförsten .. förbrände .. then swäfwande bryggen vthi Meissen, som sammastädes gåår vthöfwer Elfwen (dvs. Elbe). Schroderus Dress. 249 (1610).
δ) [jfr motsv. anv. av t. schwebend] (om ä. förh.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om gång (se d. o. III 2) av malm l. bergart l. om lager l. skikt o. d.: vågrät l. nästan vågrät, överlutande l. överhängande, föga lutande. Faller det i widden eller Horisontal, så at den ene Wäggen är Taak och den andra Bottn, som Hyllar eller flata Kistor etc. Det slags strek kallas Swäfwande Gång, eller och Flätz. UHiärne Berghl. 436 (1687). Sväfvande gångar äro de ansedde före, som ifrån horizontal-linien falla til och med den 10:de graden. VetAH 32 (1745). Denna kalkbildning (av bl. a. musselkalk) upptager med sina sväfvande lager, botten af Sachsens bassin och de Sachsiska Hertigdömena. JernkA 1828, Bih. s. 14. Är fyndigheten sväfvande .. så behöfver .. hängväggen icke hafva större fasthet än att den .. kan hålla sig någorlunda uppe närmast den under brytning varande etagen. TT 1901, K. s. 88. Uti ett .. bergverkslexikon af år 1730 finner man .. mineralgångar indelade i stående, donlägiga, flacka och sväfvande, hvarvid de stående angifvas stupa 80° à 90° mot horisonten .. de sväfvande under 20°. JernkA 1909, s. 349. Sväfvande lagerställning. Enligt äldre tyska uppgifter innefattande stupningar emellan 0°—15°. Därs. s. 378.
b) i uttr. svärdet l. Damoklessvärdet svävar över ngns huvud l. över ngn, särsk. bildl., för att beteckna överhängande fara l. katastrof som vilket ögonblick som helst kan inträffa, stundom med bibet.: fara som med knapp nöd undgås. Damokles-svärdet sväfvade öfver Gustaf Drakes hufvud. Rydberg Frib. 188 (1857). (Gymnasisternas) käppar och knytnäfvar sväfvade som det blinda ödet eller som ett slags Damoclessvärd öfver oss (skolgossar). Ödman VårD 4 (1887). Svärdet sväfvade öfver hans hufvud. WoH (1904).
5) eg. bildl. anv. av 1 (jfr 6), om person (äv. djur): röra sig l. förflytta sig lätt (o. tyst) så att fötterna icke tycks vidröra marken, gå l. röra sig osv. med lätt (o. tyst) gång; ofta i fråga om dans; äv. opers. För Dig, ljust leende Lada, / Skall en blomstrande tropp af lekande gossar och tärnor / Sväfva i dans med smyckade hår och retande later. Stagnelius (SVS) 3: 78 (1817). Det dröjde icke länge, förrän han såg en fruntimmersskepnad sväfva på en af gångarne derframme och med snabba steg .. komma honom till mötes. Almqvist TreFr. 1: 72 (1842). Och bägge gå i dans, så det svingar och sväfvar, / och bägge ha små arga och smeksamma näfvar. Fröding Stänk 89 (1896). Jag tänder ett ljus och sväfvar utför trappan för att icke störa den sofvande familjekretsen. Strix 1904, nr 39, s. 3. Hon svävade lätt som en älva i dansen. SvHandordb. (1966). — jfr BORT-, FRAM-, FÖRBI-, HÄN-, IN-, KRING-, OM-SVÄVA. — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., äv. i överförd anv., särsk. om steg l. gång o. d.: som kännetecknas av svävande, ofta liktydigt med: elastisk, lätt, spänstig o. d. Knorring Cous. 1: 46 (1834; om dans). Den .. elastiskt sväfvande gång, med hvilken vi se den grekiska satsbyggnaden röra sig hos sådana skriftställare som Demosthenes och Aeschines, är i sin mån ett uttryck af dessa författares individualitet. Tegnér SprMakt 91 (1880). Det är som ett sus, som en hviskning i snåren, / som sväfvande fotsteg på stig. Reuter SeglSky. 18 (1896).
6) i bildl. anv. (jfr 5) av 1 (o. 2); särsk. dels i uttr. för att beteckna att ngn l. ngt är verklighetsfrämmande l. saknar verklighetsunderlag l. att ngt är ovisst o. d., särsk. i sådana (äv. opers.) uttr. som ngt l. det svävar i luften l. i det blå, ngn svävar i det blå, dels i uttr. för att beteckna att ngn l. ngt framträder l. visar sig för ngns ögon l. syn l. tankar o. d.: föresväva; äv. opers. 1Mack. 2: 63 (Bib. 1541). Then hårda dödhen som hono(m) tå sweffde för ögonen. LPetri ChrPina I 4 a (1572). At för then store Fahra skuld, som swäffde för Ögonen vtaff Turken, skulle medh Religions Handelen blifwa vpskutit til en läglighare tijdh. Schroderus Os. III. 1: 248 (1635). Det sväfvar dunkelt för mitt minne att jag bad få nedlägga dem hos dig. VLBibl. Brev 1 ⁄ 3 1834. (P. D. A. Atterboms) tankar sväfvade i ethern under glömska af jordiska förhållanden; måhända hägrade redan då för honom ”lycksalighetens ö”. Hultin Minn. 7 (1872). Det svävar i det blå. IllSvOrdb. (1955). Han är .. orealistisk .. Han svävar lite väl ofta i det blå. DN(A) 23 ⁄ 12 1963, s. 9. Resonemanget svävar i luften, i det blå. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) i fråga om att ngn i tal l. skrift blir vidlyftig l. icke håller sig till l. avviker från ämnet; äv. med sakligt subj.; särsk. i uttr. sväva utom ämnet, icke hålla sig till ämnet osv.; numera bl. i den särsk. förb. SVÄVA UT o. i ssgn UT-SVÄVA. På det ni ej ännu en gång må sväfva utom ämnet, vill jag låta er veta, att frågan gäller de uppstudsige Liffländske majestätsförbrytare. Crusenstolpe Tess. 2: 118 (1847). SvAlm. 1883, s. 48.
b) vidlåda l. vila o. d.; numera bl. i uttr. sväva över, förr äv. med ngn l. ngt; särsk. om stämning l. förbannelse o. d. Aldenstundh en stoor fatighdom medh Almogen swäffwer hafua dee sigh sålunda betäncht. ÅngermLandstingspr. 18 ⁄ 9 1641, fol. 50. Ej alldeles hans (dvs. Astolf) namn, hans öde är / Mig obekant; dock sväfvar öfver slutet / Än mycken dunkelhet. Atterbom LÖ 2: 235 (1827). Det svävar en förbannelse över gården. IllSvOrdb. (1955). Över Jumalaflickornas stråbindningsrit (i Svia vigamal av C. J. L. Almqvist) svävar en fint fångad magisk stämning. IllSvLittH 3: 358 (1956).
c) (svagt) skönjas l. skymta (på l. över ngt); särsk. om leende l. skugga o. d. Den djupa ömheten, som förut hade sväfvat öfver hennes uppsyn (försvann). Almqvist VSkr. 5: 52 (1817). Konung Johan (III) förenade i sitt utseende godhet, skönhet och majestät .. ögonen stora, blå, med hwälfda ögonbryn, öfwer wilka swäfwade ett drag af dyster tankfullhet. Fryxell Ber. 4: 59 (1830). Den skugga, som plötsligt sväfvade öfver Marias ansigte. Rydberg Frib. 30 (1857). Ett medlidsamt leende sväfvade på hans läppar. Cederschiöld Riehl 2: 18 (1878). Över den vida stubbåkern svävar i skymningen ett svavelgult sken, som på de ställen, där stubben ligger, mildras till en fin, gulgrå ton. Holmström LändStränd. 1: 1 (1913).
d) om ljud; äv. refl.: svävande förflytta sig. I kamrarnes rymd af jemrande qvinnor / Sväfvar ett rysligt skrän och når det bestjernade fästet. Adlerbeth Æn. 43 (1804). I någon av villorna spelades piano, tonerna svävade hit, glada och lätta, burna av den första sommaraftonens dofter. Thorén Herre 13 (1942). Det är inte bara klockklang som lyckas sväva sig hit ut från fastlandet. Det händer att jag hör min fars röst. Söderström Linan 237 (1983).
e) (†) i uttr. döden svävar på läpparna l. ngns läppar (jfr i), för att beteckna att ngn är döende l. nära döden. Jag (dvs. dårskapen) .. är den som så stor jemmer och wedermöda kommer til hielp och undsättning, så at man icke då en gång wil skillias wid lifwet när .. döden swäfwar på läpparne. Lundberg Erasmus 72 (1728). En bleke döden sågs på piltens läppar swäfwa. Kolmodin QvSp. 2: 424 (1750). Dalin (1854).
f) [jfr t. einen oben schweben] (†) i uttr. sväva över ngn l. sväva ovanpå, överträffa ngn, vara (ngn) överlägsen. (Du) skalt altijdh sweffua offuan vppå, och icke vnderliggia, therföre at tu är lydugh Herrans tins Gudz bodh. 5Mos. 28: 13 (Bib. 1541). O hwilken dårskap är, at efter höghet sträfwa, / Och hafwa tycke för, at öfwer andra swäfwa. Kolmodin QvSp. 2: 355 (1750).
g) befinna sig l. vara; särsk. i uttr. för att beteckna att ngn l. en stat o. d. befinner sig l. är i en viss (ofta farlig l. besvärlig) situation (numera nästan bl. i uttr. sväva i fara o. d.) l. att ngn befinner sig i l. är uppfylld av en sinnesstämning (av mer l. mindre tillfällig art) som präglas av oro l. ovisshet l. tvivel o. d. (särsk. i sådana uttr. som sväva i , förr äv. uti oro (för ngn l. ngt), vara uppfylld av oro (för ngn l. ngt), oroa sig (för ngn l. ngt), sväva i ovisshet (om ngt), vara oviss (om ngt), sväva i tvivels(mål) (om ngt), tvivla (på ngt), hysa tvivel (om ngt)). (De katolska biskoparna) .. lothe så then christelige församlingh sväffve och bliffve udi stoor villefarilse och farligheter både till liiff och siäll. G1R 27: 118 (1557). Professor Antiquatatum Patriæ (skall) .. i pennan fatta på det att hwadh som .. kan .. opsökas och bijbehållas, icke måtte blifwa uthur acht låtit och man således alt framgeent måste swäfwa uthi owisshet om det, som berömligen i fordom tijdher passerat ähr. Schück VittA 1: 222 (i handl. fr. 1662). Jag .. (kunde) ej giöra mig aldeles säker, utan swäfwade städse i fruktan. DeFoë RobCr. 103 (1752). Franzén sväfvade i den föreställning, att en tidnings skyldighet vore att meddela sina läsare dylika underrättelser (dvs. om freden i Pressburg 1805). CDafWirsén i 3SAH 2: 358 (1887). (En dansk dam) svävade i djup okunnighet om våra bordsseder och smuttade då och då på sitt vinglas, men varje gång höjde hennes bordskavaljer sitt glas och drack med henne. Nilsson FestdVard. 39 (1925). Om ni vänder er till polisen kommer både ni själv och flickan att sväva i högsta fara. Johnson GrKrilon 236 (1941). Hon svävar i ständig oro för sin son. SvHandordb. (1966). — särsk.
α) (†) närmande sig l. övergående i bet.: leva l. framleva sitt liv (i l. uti ngt). Oss, som vthi thenne jemmerfulla älendhetenne så länge Gudhi behageligit är, swäfwa och wandra. Phrygius MOlai A 3 b (1608). Vtan swäffuer daegliga vthi Synd och Lagsens Öffuerträdelse. L. Paulinus Gothus Ratio 49 (1617). Det är mångom utan twifwell wäl witterligit, uti hwad blindhet och afguderij Jnwånarena uti Lappmarken swäfwa. KyrkohÅ 1914, s. 428 (i handl. fr. 1634). Catechumener eller nystilträdne Christne, skole icke vptagas, medh mindre the tilförenne fördöma alt Kätterij, som the hafwa swäfft vthi. Schroderus Os. 1: 460 (1635). Och iag dess uthan ifrån min Barndom har måst swäfwa uthi stor fattigdom. VDAkt. 1717, nr 238. Kellgren (SVS) 2: 97 (1790).
β) i vissa numera mer l. mindre obr. uttr.; särsk. i uttr. sväva i en fantasi, om hjärna, för att beteckna att ngn är förvirrad. (Konungen förmanades att) icke vthi een sådane oordning leefwa Regeringen efter sigh, som tå skedde (dvs. på Erik XIII:s tid), och .. Sweriges Rijke nw j handom röön hafwer och vthi swäfwer. Chesnecopherus Skäl Nn 4 a (1607). En faarlig Phantasij, din Hierna swäfwar i, / Som troor at Trollerij är idelt Phantasij. Columbus (SVS) 1: 67 (1674). Hade Hannibal varit lika färdig att bryta sin ungdomliga ed, som jag var att rygga min, då hade aldrig Rom sväfvat så nära sin undergång. Livijn 1: 194 (1817). Värdinnan och de nio muserna sväfvade i oupphörligt skratt. Bremer Nina 338 (1835).
h) [jfr g] i uttr. sväva (ngn) på tungan l. ngns tunga; äv. opers.
α) för att beteckna att ngn har ett ord l. uttryck o. d. på tungan (utan att få fram l. nämna det). Ordet swäfwar mig på tungan. Sahlstedt (1773). Det sväfvar mig på tungan, och ändå kan jag inte få fram det. Altén EBokst. 15 (1797). Ordet sväfvar på tungan. Klint (1906). Areti. Han skulle ordna allt på fem minuter — fördömt — nu svävar orden på min tunga — ett ögonblick. Bergman Patr. 63 (1928).
β) (†) för att beteckna ngns yttrande l. påstående l. engagemang ss. ytligt o. utan uppriktighet. Äro wel monge som seya at the betroo gudh om theras lekames närning, men thet sweeffuer aleenast på tungone, och räcker icke jn j hiertat. OPetri 2: 306 (1528). Nog säger wäl mången, at han förtror Gudi omsorgen för sin kropp; men det swäfwar allenast på tungan, hänger i öronen, och kommer icke in i hjertat, der det bör wara. Borg Luther 2: 281 (1753).
i) [jfr g] i uttr. sväva (ngn) på läpparna l. läppen l. sväva på ngns läppar l. läpp (jfr e), för att beteckna att ngn har ett ord o. d. på tungan l. är på vippen att säga det osv., förr äv. för att beteckna att ngt tyst framsägs av ngn. Han wille tala; men orden swäfwade på hans läppar. Riccoboni Catesby 52 (1761). Jesus war döpt, hans rena, heliga hjerta war inwigdt åt Gud, han uppstiger ur wattnet, en innerlig bön swäfwade på hans läppar. Hagberg Pred. 1: 95 (1825). Jag kunde nu .. sluta, om jag icke såge en fråga sväfva på tants läppar. Palmær Eldbr. 63 (1834). På hans läppar sväfvade .. ett nytt skämt. Topelius Fält. 3: 16 (1858). Både besvikna och .. ensamma tillade jag, användande ordet ensamma i stället för ett annat tydligare uttryck, som sväfvade mig på läppen. Kræmer Fromentin Dom. 237 (1913). Min stora fråga om han ville ha mig till granne på ön svävade mig på läpparna. Nylander Sjöfolk 4: 215 (1921).
j) i fråga om tal, om person l. röst, förr äv. tunga o. d.: staka sig l. stappla; om röst o. d. äv.: stocka sig; om person äv.: sluddra l. tala oredigt l. otydligt l. stammande l. med (svag o.) darrande stämma; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om röst o. d.: kännetecknad av svävande, (svag o.) darrande; numera företrädesvis i slutet. (Du talade) medh swäffwande röst, så at then, ther wäl örat tilllade, napt höra kunde. Phrygius Agon 41 (1620). (Camilla) ville säga mer, men hennes stämma sväfvar; / Det ord hon stafvar fram, på hennes läppar dör. Creutz Vitt. 14 (1761). Nina fortgick .. att berätta. Hennes tunga sväfvade, men hennes ord undandöljde intet, då fråga blef om Don Juan. Bremer Nina 674 (1835). Sväfvande målföre, (dvs.) darrande stämma, otydlig röst. Dalin (1854). ”Mitt herrskap”, fortfor talaren med en blandning af munterhet och allvar, som stundom öfvergick till rörelse och då kom rösten att synas barsk, eller ock att sväfva, såsom kämpade den med gråt. Bremer Hertha 26 (1856). Det kom lätt ett visst övermod i deras ton. Hon hade .. slängar av .. medicinarcynism och han var raljant och ironisk, fast med något svävande på rösten. Siwertz JoDr. 247 (1928). — särsk. i uttr. sväva på målet, förr äv. talet, staka sig l. stappla l. sluddra osv., icke uttala orden tydligt; äv. bildl., särsk.: inte vara säker på sin sak, vara tveksam; uttrycka sig oklart l. osäkert, inte vilja tala klartext; uttrycka tvivel; i förb. med negation ofta liktydigt med: vara säker på sin sak, inte skräda orden o. d. VDAkt. 1680, nr 84. Effter han swäfwade något på talet, frågade Rector honom om han war druckin. UUKonsP 14: 250 (1681). Läkare-Frågor, som böra kunna beswaras, .. när läkaren är frånwarande .. Talar den siuke rent eller swäfwar på målet? Darelli Sockenapot. 115 (1760). Hon kunde sina stycken och svävade inte på målet. Siwertz Sel. 1: 47 (1920). Jag (dvs. A. Henrikson) hackade, stammade, sluddrade och svävade på målet (vid en radiotest) som aldrig förr eller senare, och redan innan jag hade slutat att tala visste jag att jag misslyckats definitivt. UrDNHist. 3: 488 (1954). Kritiska synpunkter på kyrkan och dess verksamhet har alltid framförts i Dagens Nyheter, .. och tidningen har aldrig svävat på målet när det gällt statskyrkan: den bör avskaffas. DN(A) 31 ⁄ 12 1964, s. 2. Eftersom t o m regeringen svävar på målet om skatteomläggningens effekter, lär (osv.). SvD 3 ⁄ 2 1990, s. 2.
k) om fara l. olycka o. d., förr äv. om döden: hota l. förestå l. vara nära förestående; i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: hotande l. överhängande; numera bl. i uttr. sväva över, förr äv. uppå l. omkring ngn l. ngt l. ngns huvud o. d., förr äv. sväva ngn över huvudet, hotande ”hänga” över ngn l. ngt l. ngns huvud, hota ngn l. ngt; jfr HÄNGA, v. I 6. G1R 28: 498 (1558). Detta swäfwande mächtiga Kriget. Stiernman Com. 1: 1002 (1631). Att den fara som syntes swäfwa uppå Tysklandh måtte sisteras och stadna. RARP 7: 159 (1660). Bygg nu för, der faran swäfwar. Dalin Vitt. I. 2: 49 (1743). Faran swäfwar osz öfwer hufwudet. Lind (1749). Folket från Veji (i Etrurien) .. klagade, att samma öde, som förstört Fidenæ, sväfvade jämväl öfver deras Stad. Kolmodin Liv. 2: 62 (1832). Hela tiden (hade Lovis) låtit hotet om uppsägning sväva över deras huvuden. Edqvist Musik 39 (1946).
l) (†) i uttr. sväva uti ngt, vara okunnig om ngt. Månge particular saker och actioner, som elliest historia universalis Regni intet af wetat eller mycket swäfwar uthi. Schück VittA 2: 12 (i handl. fr. 1667).
m) (†) i uttr. vara svävande i världen, ha en betydelsefull ställning i samhället, vara högt uppsatt l. respekterad. (Sv.) En som är sväfvande i verlden .. (Eng.) One that makes a figure in the world. Widegren (1788).
7) [eg. specialfall av 5 g α] leva på stor fot; äv. dels: uppträda vräkigt l. pråla o. d., dels: leva livet, svira; i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. äv. närmande sig bet.: högdragen o. d.; numera bl. i den särsk. förb. SVÄVA UT o. ssgn UT-SVÄVA. Hon kom in til mig i går med faseligt swäfwande och hotande upsyn. Dalin Arg. 1: 191 (1733, 1754). Aldenstund I hafwen en yr, swäfwande, slösande och lättsinnig Fru, med 6000 plåtars inkomst. Därs. 2: 199 (1734, 1754). Det nämnes, at Swenska Hoffolket wid Birgers Kröning swäfwade i präktiga Kläder med Gull och Silfwer inwäfda. Lagerbring 1Hist. 2: 688 (1773). Men ä’ jag då en sån’ förderfvad sälle, derför att jag sväfvat och svärmat några terminer i Upsala. Jolin StudMajnatt 137 (1847).
8) [eg. specialfall av 6] (†) med sakligt subj. (särsk. om krig l. oenighet o. d.): råda l. pågå; om osed l. oskick o. d. äv.: existera, finnas; äv., om pest o. sjukdom o. d., närmande sig bet.: grassera l. härja o. d. (jfr KRING-SVÄVA 2 b). RA I. 1: 346 (1544; i p. pr., om missbruk). Thet är en from .. och Christeligh Konungz ämbete, förtagha all Oenigheet och twedrächt, som emellan Undersåterne swäfwer. Chesnecopherus Skäl Rr 1 b (1607). Thet inbördes krijghet som här til swäfwat hafwer, och än nu swäfwar. Petreius Beskr. 2: 201 (1614). (Hans kunglig Majestät) talte medh Ständerne om den oordning och oskick, som hoos Allmoghen swäfwar. RA II. 2: 36 (1617). 3SthmTb. 13: 340 (1623; om sjukdom). Thenne Plåghan (dvs. pesten) swäffde alt ifrån thet stoore Hafwet nästan öfwer heela Tydskland. Schroderus Os. III. 1: 85 (1635). Sådana delade meningar (om Jesus var gudfruktig eller ej) swäfwade ibland folket. Bælter JesuH 5: 71 (1759).
B. i fråga om svängande fram o. tillbaka l. av o. an o. i anv. som ansluter sig härtill.
9) (†) i uttr. svänga l. svinga (ngt) fram o. tillbaka l. av o. an. Karlarna föra (i dansen) i deras händer två långa Sablar, den ena i den högra, den andra i den vänstra. Med desse löpa de omkring, och sväfva än uti luften, än fälla de dem i korsvis, så at de klinga starkt. Björnståhl Resa 5: 223 (1779).
10) (†) i uttr. sväva med sin gadd, om orm: fladdra l. dallra med sin tunga. Såsom en Hugg-orm, hwilken trampas med fötterna, reser sitt hufwud. Han swäfwar med sin Gadd, och utöser sitt förgift. Mörk Ad. 1: 176 (1743).
11) (†) om ngt sakligt: röra sig fram o. tillbaka l. av o. an o. d.; svävande sprida sig. — särsk.
a) om flagga l. hår l. eldslåga o. d.: röras för vinden, fladdra; om flagga o. d. äv.: svaja; äv. bildl. Jagh hafuer någre resor theras (dvs. en kyrkoherdes och hans komministers) trättor componerat, men hörer och erfar att Logen än sväfvar och brinner. VDAkt. 1650, nr 13; jfr c. De gråa hår, som swäfwade kring hans axlar, witnade det höga åhratal, som han öfwerlefwat. Mörk Ad. 1: 17 (1742). Hielp wåra flaggor ut på hedna haf at swäfwa. Dalin Arg. 2: 433 (1754). Jag .. igenkände .. vår flagga sväfvande i hamnen. Palmblad Nov. 2: 255 (1841). Draketungor tre, hur djerft I sväfven, / Som en vikings strids-signal! Oscar II I. 1: 5 (1858, 1885).
b) om vätska: röra sig av o. an, skvalpa. Extractum calami aromatici är synnerligh gott för Magen, tagher bort alle öfwerflödighe wedzskar som ligga eller swäffua vthi magen. Chesnecopherus RegIter. E 3 b (1613).
c) [delvis specialfall av 5] om eld o. d.: fladdrande sprida sig; äv. bildl. Presterskapet hade af inkomne aviser och trowärdige mäns berättelser förnummit att krigzlågan swäfwade rundt om kring Fädernesslandet. RARP 6: 30 (1657). I dhen kring om oss sväfvandhe krijgzlogan. VDAkt. 1679, nr 91. På 2ne tjmar inemot, war alt jämt Eld, som flög och swäfde .. up och neder, med starck fräsande, och starck swafwellucht. Broman Glys. 1: 429 (1730). Eldens flamm kring slottet sväfvar, / Jägarn hastar, trött och varm, / Och med bössan på sin arm / Mot de stolta drifvor sträfvar. Bellman (BellmS) 10: 39 (1787).
a) om kropp: svänga (regelbundet) fram o. tillbaka, vibrera, dallra, pendla, svinga; äv. o. numera nästan bl. dels (fys. o. mus.), i sht ss. vbalsbst. -ning, i fråga om periodisk amplitudvariation som uppstår vid interferens mellan två svängningar (toner) med nästan samma svängningstal (närliggande frekvenser), äv. i konkretare anv., dels (mus.) i p. pr. i överförd anv., särsk. om orgelstämma: som kännetecknas av svävning. Den, som stämmer et slikt Instrument (dvs. ett klaver), efter hörslen, (måste) tillåta någon sväfning, terser, quarter och quinter emellan. VetAH 4: 282 (1743). Man vet att en sväfvande sträng förmår meddela en dylik rörelse (dvs. darrning) åt luften, och att densamme vidare fortsatt till vårt öra, där uppväcker en känsla af samma ljud, som strängen har. De Rogier Euler 2: 276 (1787). Hör! Ånyo / En dallring, liksom från en sträng i sväfning. Atterbom LÖ 2: 335 (1827). Blifva sväfningarne så aflägsna, att de tydligen kunna åtskiljas, få de namn af slag eller stötar. Fock 1Fys. 269 (1853). Förekomsten af sväfningar är ett säkert bevis för, att två toner ha mycket nära, men icke fullkomligt samma tonhöjd. 2NF (1918). Ett system sväfningar (vid trådlös telegrafering) innebär alltid, att man har två svängningar. Därs. 28: 745. Svävningar, akustiskt fenomen .. används som hjälpmedel vid pianostämning, som vibratoeffekt i vissa orgelstämmor .. och dragspel (musette) samt som tonimpuls i vissa elektriska instrument. Brodin Musikordb. (1975). Exempel på svävande stämmor är voix céleste och unda maris (med stråk- respektive flöjtartad klang). BonnierMuslex. (1983).
b) mus. i allmännare anv. av a, i fråga om hörselintryck, om ton l. röst l. person: avvika från enligt gällande intonationsmönster l. intonationsnorm vedertagen tonhöjd; låta resp. sjunga orent l. falskt. Musik-idkare .. måste finna den swårighet .. at då wissa toner stämma wäl tilsammans med somliga, swäfwa de åter med andra. Hülphers Mus. 65 (1773). Stämman och sångsättet ega — äfven frånsedt, att de högre tonerna .. läto ansträngda och en och annan gång sväfvade något i ansatsen — intet egentligt bedårande. PT 1896, nr 27 A, s. 3. Fru B. är .. ännu ej färdig (med sina sångstudier). Hon sväfvar stundom betänkligt. SD(L) 1897, nr 533, s. 4. (Det vore) småaktigt att anmärka på en eller annan sväfning i tonens renhet eller på det något tveksamma ansättandet af ett par höjdtoner. GHT 1898, nr 86 B, s. 2. Jag skyndar att tillägga en liten reservation beträffande själfva rösten, som i höjden vill sväfva något under, men detta störde endast öfvergående. PT 1901, nr 262 A, s. 3.
c) (†) om (för ögat osynliga) vågrörelser som enligt ä. naturvetenskaplig forskning antogs äga rum i etern vid färgers bildande: vibrera, undulera, svänga. De Rogier Euler 1: 113 (1786). Hvar och en färg uppkommer af ett visst antal sväfningar, som på en viss gifven tid upväckas i ethern. Därs. 3: 182 (1787). Naturkunnige hafva visat, att färgor .. äro .. sammansatta .. af sväfningar eller dallringar (undulationer) i ethern. Lidbeck Anm. 30 (1805).
d) språkv. om ljud. Ett mellan ds och ts sväfvande ljud .. såsom man nu hvardagligt utsäger .. bråska (brådska). Rydqvist SSL 4: 307 (1870). Har ingendera vokalen (i samma stavelse) afgjord öfvervikt i fråga om intensitet, så säges diftongen (triftongen) vara sväfvande. Noreen VS 1: 401 (1905). Diftongen .. kallas .. sväfvande, om vokalerna äro i fråga om styrka ungefär jämspelta. Därs. 2: 57 (1907).
13) [delvis utgående från 6] i mer l. mindre bildl. anv. av 9—12; särsk. ss. beteckning för att ngt står o. väger l. svänger hit o. dit: pendla; särsk. i sådana uttr. som sväva mellan liv och död, sväva mellan (förr äv. bland) hopp och fruktan; förr äv. opers. The .. swäffde emellan Hoppet och räddhoghan. Schroderus Liv. 22 (1626). Så måste wi alt jämt bland Hopp och Fruktan swäfwa. Frese VerldslD 125 (1725). Denna gestalt bar dragen af en ung flicka, ännu sväfvande mellan barn och jungfru. Rydberg Frib. 10 (1857). Det mellan lif och död för honom sväfvade. Spongberg Soph. 57 (1866). (Guldagiot) har varit uppe till 20 proc. men sväfvar nu mellan 7 och 8. Samtiden 1873, s. 58. Öfverläggningen sväfvade fram och tillbaka, under ständiga afbrott och mycket buller. Malmström Hist. 6: 290 (1874). Vid årsskiftet (1912—13) svävade .. (Vilhelm Ekelund) mellan liv och död, men sedan började ett långsamt tillfrisknande. SvLittTidskr. 1960, s. 187.
14) [utvecklat ur 13 (o. 6)] vara osäker l. utan precision; vara opålitlig; vackla; ändra sig; ss. vbalsbst. särsk.: osäkerhet; i sht förr äv. om rättssak o. d.: icke vara avgjord, vara oviss, vara till behandling. Peter Plågeman beropede sigh på sine breff, witne och bewiss vdi Reffle der sacken (som han sade) sweffuer i rätten. 3SthmTb. 1: 260 (1594). (Då man) gjorde skilnad mellan den osynliga och synliga kyrkan, och likväl ville inbringa bägge i en definition, så uppkom oundvikligen ett sväfvande, en dubbelhet. Fahlcrantz 6: 8 (1833, 1865). Han sväfvade i sitt vittnesmål. Sundén (1891). Han svävade i sina uppgifter. Auerbach (1913). Sväva i sitt svar. Cannelin (1921). Lage var det verklig reda med även om han svävade lite när det gällde det politiska. Johnson GrKrilon 102 (1941). — särsk. i p. pr. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.); äv. i överförd anv., särsk: osäker l. obestämd l. vag l. diffus, äv.: opålitlig; om fråga l. process o. d. äv.: olöst, icke avgjord, oviss; äv. övergående i bet.: flyktig l. obestämd (av sig). Yttra sig i svävande ordalag. Ge ett svävande svar. Svävande uppgifter. Dalin Arg. 2: 411 (1734, 1754). Jag .. insåg på hvilken osäker och sväfvande grund jag stod i financielt afseende. Atterbom Minn. 530 (1818). En sväfvande vittnesberättelse. Dalin (1854). Han var sväfvande i sitt vittnesmål. Auerbach (1913). Processen är ännu svävande. Dens. Gränsen mellan artnamn och egennamn är stundom något svävande. Danell SvSpr. 22 (1927). Frågan om .. (K. Wicksell) skulle bli utnämnd till professor, var ännu svävande vid den tidpunkt då jag första gången hörde honom uppträda offentligt. Wigforss Minn. 1: 183 (1950). Cabrillo svarade mig svävande på frågorna. Moberg DinStund 54 (1963). Hon har varit gift och skild och sambo och allt, hon är väl litet svävande så där. Antti MyckJord. 278 (1987). — särsk. (numera mindre br.) om skuld (särsk. stats- l. kommunalskuld) l. lån: som när som helst kan uppsägas till betalning; motsatt: fonderad (se FONDERA 3 slutet). ÖoL (1852). I motsats till den statsskuld, som består av obligationer och kallas fonderad skuld, står svävande statsskuld vilken utgöres av skattkammarväxlar eller skattkammaranvisningar. Hultman Banktekn. 64 (1909). Statsskuld kan dels vara fonderad el. konsoliderad statsskuld, dels svävande el. tillfällig. SvBanklex. 514 (1942). 2SvUppslB (1954; äv. om lån).
C.
15) [jfr 5] (†) ströva, flacka; vandra; äv. allmännare: fara, färdas; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: vandring; särsk. i uttr. sväva av och till, eg. ströva osv. bort o. tillbaka, ströva osv. omkring. Fienderna äro inkomne i landet, och swäfwa aff och till. Rudbeckius KonReg. 233 (1615). En hop lättingar, som ej erkände Landsens rätta Öfverhet, utan sväfvade från den ena orten til den andra. Dalin Hist. 2: 134 (1750). Men härutaf nekar man intet, at ju detta ströfwande släkte äfwen sträkt sina widlyftiga swäfningar också til wåra orter. Lagerbring 1Hist. 1: 543 (1769). (Erik XIV:s son) Gustaf swäfwade utrikes, och dog i Ryssland 1607. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 233 (1775). Skogar dem kransa, der tätt, i tusenåriga skuggor / Kostliga villbråd sväfva, med brokiga fällar beklädda. Stagnelius (SVS) 3: 66 (1817). — jfr KRING-, OM-SVÄVA.
SVÄVA BORT10 4. till 1, 2, 5; äv. bildl. Segelbåten, segelflygplanet svävade bort i fjärran. (W. A. Mozart) dog under det han hörde .. (Requiem) uppföras första gången. Hans själ sväfvade bort på hans egna toner. Geijer I. 8: 375 (1805). I alla .. (Tavaststjernas) fyra stora romaner lösgör sig bakgrunden från handlingen .. och sväfvar bort i dimma och dunkelhet. Söderhjelm Tavaststj. 111 (1900). Luftskeppet svävade bort ur hans åsyn. Auerbach (1913). Hon reste sig graciöst och svävade bort. Wahlöö Mord 135 (1964). jfr bortsväva. —
1) till 1, 2, 5; äv. bildl., särsk.: föresväva (jfr sväva 5). Ekblad 124 (1764). En sällsam känsla speglade sig i hans ädla drag, då detta minne sväfvade fram för hans själ. Mellin Nov. 1: 84 (1846, 1865). I drömmars hamn sväfva skenbilder fram, / hans smärtas barn. Ack, de ge blott bedräglig njutning! Risberg Aisch. 16 (1890). Högt i det blå sväfvade ett blåsvart vidunder fram och från fjärran förspordes redan dess hemska mullrande. Lundegård DrMarg. 2: 215 (1906). Töcknen .. svävade fram i ljusaste rött, blått eller gult. Lagerlöf Holg. 2: 215 (1907). Med sina fyllda fyrtio svävade hon fram så ungflicksmjukt som helst. Siwertz Tråd. 27 (1957). särsk. (†) om tår: tränga fram. Ett tår sväfde fram i hennes öga. Möller (1807).
2) (numera bl. mera tillf.) till 6 j slutet, i uttr. sväva fram på målet, ss. anföringsverb: stapplande l. stakande framsäga ngt. Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lof att tala ett ord enskildt! — sväfvade han fram på målet. Strindberg Skärk. 81 (1888). —
SVÄVA FÖRBI10 04. till 1, 2, 5: svävande flyga l. fara l. gå förbi (ngn l. ngt l. en plats o. d.); äv. utan obj.; äv. bildl. Det ena minnet aflöste det andra, hela hans barndom sväfvade skyndsamt och rosenfärgad förbi hans rika inbildning. Knorring Ståndsp. 2: 30 (1838). Idéerna äro skönast, då de i sin frihet sväfva oss förbi och vi blott se dem. Runeberg ESkr. 1: 249 (1839). De hade också svävat förbi många fönster och sett gamla herrar .. som hade suttit och skrivit. Lagerlöf Holg. 2: 198 (1907). Denna flicka, som svävade förbi och snäste en utarbetad portvaktsfru utan att ens tänka på det, var av naturen inte alls elak. Beijer BritaGrossh. 247 (1940). —
SVÄVA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. till 1, 5: svävande flyga l. gå o. d. genom (ngt); äv. intr. Ekblad 124 (1764). Auerbach (1913; äv. intr.). jfr genomsväva. —
SVÄVA IN10 4. till 1, 2, 5: svävande komma l. förflytta sig in (ngnstädes); äv. bildl. Wi funno, att Weise wid den slutliga förklaringen af det sublima swäfwade in uti ett gebit, som låg utom esthetiken. Ljunggren Est. 2: 21 (1860). Detta ämne för uttalanden är så rikt och sväfvar i själfva verket så långt in på andra områden, att man funnit nödigt begränsa det. Weibull LundLundag. 254 (1869). Auerbach (1913). jfr insväva. —
SVÄVA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. till 1, 5, särsk. till 1: i svävande flykt l. under svävande rörelse förflytta sig l. komma ned (ngnstädes). Och mordängeln sväfvar från himmelen neder. Stagnelius 2: 426 (1815). Då var som om en ängel sväfvat neder. Jensen BöhmDiktn. 144 (1894). Ett papper föll ut och svävade ner på golvet. Kihlman Pilgrimsf. 48 (1932). jfr nedsväva. —
1) till 1; särsk. till 1, om fågel o. d.: svävande flyga l. röra sig hit o. dit l. av o. an l. i kretsar o. d.; äv.: svävande flyga runt omkring (ngt). I skymningen flyger .. (den långörade fladdermusen) ut och sväfvar kring i luften efter insekter. Nilsson Fauna 1: 56 (1847). Med alldeles orörda vingar sväfvar .. (gladan) ej sällan kring i vida kretsar. Därs. 2: 69 (1858). Auerbach (1913). särsk. bildl. (jfr sväva, v.2 6); särsk. om blick o. d.: (dröjande l. långsamt) fara l. svepa omkring (äv. med bestämning inledd av prep. över). Wj swäfwe wida kring hwar Dag med wåra Tankar. Spegel GW 38 (1685). Det har warit brukeligt, att en examinator swäfwar omkring med beniga frågor i ett wisst theologiskt ämne, som han till äfwentyrs sielf förut noga öfwerläst. Hof Självbiogr. 111 (1769). Orgelns .. toner .. sväfvade i osynliga änglakörer omkring i kyrkans höga hvalf. Almqvist DrJ 436 (1834). Dock utan förundran / Sväfvar hans själfulla blick omkring. Fahlcrantz 1: 12 (1835, 1863). Den skarpa blicken (hade) sväfvat omkring öfver fästningen. HLilljebjörn Minn. 39 (1874). Det var som en oro gripit omkring sig och svävade omkring i själva luften. Martinson ArméHor. 253 (1942).
2) till 2; i uttr. sväva omkring på l. i havet o. d., flacka omkring på havet, förr äv. med bibet. av att bedriva sjöröveri. Serenius (1741). Sväfva omkring på vattnet. Lindahl o. Öhrling (1780). Nu han sväfvade kring på det ödsliga haf, han for vida som jagande falk. Tegnér (TegnS) 4: 103 (1825). (Sv.) Swäfwa .. omkring i hafwet, (t.) in der See herumstreifen, Kaperei treiben, die Küsten unsicher machen. ÖoL (1852). Hur än med gynnsam segling, än med ogynnsam / Vi i ditt värf på hafvets slätter sväfvat kring, / Rör oss och kan förbigås. Runeberg (SVS) 9: 155 (1863).
3) till 5; särsk.: röra sig l. förflytta sig lätt (o. tyst i dans). Strauss eller Lanner spela .. och muntra par swäfwa ikring i Wiener-walsens yra ringar. SKN 1841, s. 317.
4) (†) till 9: svänga l. vifta omkring (med ngt). Här tager han åter ut wärjan, swäfwar omkring med henna på Theatren, och wisar sig äfwen så stormodig, som i jåns. Modée Dår. 51 (1741). Därs.
6) (†) till 15 (med anslutning till 6 g): flacka omkring, svärma omkring; ströva omkring; äv. allmännare: fara l. färdas omkring; äv. i uttr. sväva ngt omkring. Vilfridus, som ifrån sitt Biskopsdömme .. förskutin war, och vthi en long tijdh swäffde omkring i Elende. Schroderus Os. 2: 408 (1635). Thet är beswärligit att swäfwa werden omkring medh hustru och barn; helst på orther, som äro alt för widt aflägne. SvMerc. V. 4: 185 (1654). Under det vi talade med hvarannan om wår kärlek, hade wi gått wilse; och sedan wi en lång stund sväfvat omkring; kommo wi på en stor äng. Nordenflycht (SVS) 3: 143 (1759). (Flagellanterna) swäfwade omkring öfwer Italien och Tyskland, gingo med hwita kläder .. såsom i procession ifrån den ena staden til den andra. Möller Kyrkoh. 242 (1774). Jag kom öfver till Finland .. Jag sväfvade omkring några månader, utan att veta hvad jag skulle taga mig före. Blanche Våln. 721 (1847). Auerbach (1913). —
1) till 1, om fågel o. d.: svävande flyga l. fara upp. Ur oceanen sväfvar svalan opp, Ur mullen blomstren framgå ur sin knopp. Stagnelius (SVS) 2: 309 (1821). Öfver nästets bortre rand sväfvar en af de gamla storkarne upp och tar fäste. Rosenius Naturst. 52 (1897). särsk. bildl. Endast ljud till himlen hinna, / Annat allt ju bands vid gruset; / Toner sväfva opp till Ljuset / Och sin urverld återfinna. Atterbom SDikt. 2: 52 (1811). Det var som om Peters själ på den klämtande klockklangen med bävan svävat upp i Guds klara, djupa septemberhimmel. Siwertz Fribilj. 30 (1943).
2) till 4: svävande skjuta upp l. resa sig. (Han) såg .. inte (gatorna), bara husen, som svävade upp ur dimmorna. Lagerlöf Holg. 2: 215 (1907). —
1) till 1, 2, särsk. till 1. SvTyHlex. (1851). Sköna, men fruktansvärda svävade .. (örnarna) ut i luften. Lagerlöf Holg. 2: 245 (1907). särsk. bildl. (jfr sväva, v.2 6); särsk. dels i fråga om att överskrida måttlighetens gräns, särsk. i fråga om tal l. skrift: breda ut sig över hövan l. vara alltför vidlyftig l. icke hålla sig till l. avvika från ämnet l. göra utsvävningar o. d., utsväva, dels om blick: (dröjande l. långsamt) fara l. glida ut (över ngt), dels om leende: (långsamt l. dröjande) breda ut sig; förr äv. i uttr. sväva ut emot ngn l. ngt, omåttligt hårt ansätta ngn l. ngt, omåttligt hårt gå åt ngn l. ngt. (Snillet) smyger sig fram med dufvans varsamhet, i stället at sväfva ut med örnens djärfhet. Kellgren (SVS) 4: 289 (1782). Under vistelsen .. (i Helsingfors) hade man tillfälle att höra, huru åtskilliga officerare och andra personer sväfvade ut emot kung och regering, riksdag och anstalter. Ekman Dagb. 94 (1789). Vid litanians uppläsning sväfvade han ut i böner för konungen. Wieselgren SvSkL 1: 416 (1846). (A. Oxenstjerna) torde framför allt hafva velat förhindra att (pedagogen) Comenii planer sväfvade ut i den omfattning, att deras genomförbarhet skulle lida däraf. PedT 1892, s. 233. Äfven andra helt små körtlar finnas i kroppen, men jag vill ej sväfva för vidt ut, ty denna uppsats afser blott det vigtigaste. Löwegren Hippokr. 2: 552 (1910). Han lät blicken sväva ut över staden. Auerbach (1913). Ett småleende svävar ut över Veras läppar. Isaksson KvHuset 33 (1952).
2) till 5: (lätt) förflytta sig (ur l. från ett rum l. i en dans o. d.); äv.: (långsamt o. värdigt) gå l. skrida (ur l. från ett rum o. d.). I nästa minut sväfvade vi ut (i en polka). Idun 1888, s. 55. En ung elegant fru, som vid sin mans arm sväfvade ut från Hôtel Rydberg. Strix 1904, nr 25, s. 5. Hon svävar ut ur rummet. Auerbach (1913).
3) till (6 g α o.) 7: leva livet l. svira, leva i utsvävningar; överskrida måttlighetens gräns; äv. med försvagad bet.: festa om; äv. med bestämning inledd av prep. i med huvudord betecknande vari utsvävningarna består. Lanærus Försök 56 (1788). Verlden kan sväfva ut i lättsinnighet, den kan förfalla till förgätenhet af Gud och Religion. LBÄ 32: 16 (1799). Det är .. ej så ledsamt att se folket, som .. göder sig, för att kunna stå bi och lefva på hullet under sju veckors tid för att sedan med ny kraft kunna sväfva ut. Wallin Bref 26 (1841). Fyllerist var han ändå inte, om han också då och då kunde sväfva ut en smula. Cavallin Stevenson Nichols. 69 (1897). Häromdan svävade Joakim och jag ut i en riktig fin söndagsmiddag. Idun 1947, nr 26, s. 28. —
1) till 1; äv. bildl. På denna omständighet, att vi nästan aldrig nämna ett ord i vårt språk utan att vår tanke från detta sväfvar öfver till beslägtade områden beror den .. kraft hvilken brukar nämnas ”analogiombildning”. Tegnér SprMakt 25 (1880). Det är visserligen endast den afundsvärde, hvilken vunnit hennes hjerta, som gent emot den rena, finkänsliga qvinnan kan sväfva öfver litet på gränslinien till den direkta kurtisens fält. Hedenstierna FruW 69 (1890). De (såg) att vildgässen hade lyft och svävat över till vikens andra sida. Lagerlöf Holg. 2: 176 (1907). I tredje hoppet (i stavhoppsfinalen) svävade (amerikanen) Barnes över i ett flott och spänstigt hopp. IdrBl. 1924, nr 86, s. 3.
2) (†) till 2: simma över. (Sv.) Sweffwa öffwer. (T.) Uberschwimmen. (Lat.) Transnatare. Schroderus Dict. 285 (c. 1635).
3) (†) till 12 a, b, om klang: ljuda över (ters o. d.). I Taflan .. är utsatt huru mycket i ljudet hvar och en tertie och qvint kommer at sväfva öfver eller under ren tertie och qvint. VetAH 1748, s. 65.
(1) -BALLONG. ballong fylld med gas som är lättare än luften o. därmed får förmåga att sväva uppåt. BonnierLex. (1966). —
(1, 2) -BORST. (i fackspr.) jfr -apparat. Cell med svävborst och uppåt sträckta fångarmar. VäxtLiv 2: 428 (1934). —
(2) -BÅT. svävare, svävarbåt. AB 18 ⁄ 1 1962, s. 24. Öresund och Stockholms skärgård bör väl bli de ställen där svävbåtar kan tänkas debutera vad det lider. DN(A) 21 ⁄ 9 1963, s. 9. —
(1) -BÄDD.
1) (förr) bädd försedd med luftkudde på vars uppåtstigande luftström en (svårt) brännskadad patient placeras ca 1 cm ovanför bäddens yta (för att skadorna snabbt skall torka o. tryck mot kroppen undvikas). DN(A) 8 ⁄ 5 1966, s. 3.
2) tekn. om bädd av partiklar som hålls svävande i en uppåtriktad gasström o. som har stor industriell anv., fluidiserad bädd. Man (har) börjat utveckla en ny typ av (kol)förbränningsanläggningar, s.k. svävbäddar, som uppges ge mindre skadliga utsläpp. SvD 13 ⁄ 7 1979, s. 4. En övergång från kolpulvereldade pannor, som har de högsta utsläppen, till s k pannor med fluidiserande bäddar (svävbädd) är på gång (i Gbg). GbgP 5 ⁄ 3 1984, s. 10.
-metod. Engelsmännen arbetar med den s. k. svävbäddsmetoden, som förutom en effektivare förbränning inte ger någon slagg (men lite aska) och gör det möjligt att avsvavla rökgaserna. SvD 2 ⁄ 7 1974, s. 3.
(1, 2) -FARKOST~02 l. ~20. [jfr eng. hover craft] farkost avsedd att framföras svävande på en luftkudde på låg höjd över mark l. vatten med hjälp av luftövertryck mellan farkosten o. underlaget, svävare; jfr svävar-farkost. SvD(A) 7 ⁄ 9 1959, s. 11. En svävfarkost stiger näppeligen till högre höjd än 30 cm över land- eller vattenytan. Därs. 25 ⁄ 11 1962, s. 28. Efter monitoren, torpedbåten, ubåten, flygplanet och helikoptern gör nu svävfarkosten sitt inträde i svensk marin örlogstjänst. Därs. 9 ⁄ 3 1963, s. 7. —
(1) -FLUGA. [insekterna kan sväva stilla i luften] insekt tillhörande familjen Bombyliidae; särsk. om Bombylius major Lin. (äv. (zool.) kallad stora svävflugan); i ä. zoologisk systematik äv. om fluga tillhörande familjerna Syrphidae, blomflugor (särsk. om insekt av släktet Melanostoma Schiner) o. Empididae, dansflugor; i pl. (zool.) äv. om respektive familj. Sväfflugor (Empidæ, Bombyliidæ) .. väcka redan tidigt på våren uppseende genom sin dans. 1Brehm III. 2: 118 (1876). Sväfflugorna, Bombylidæ .. flyga stötvis och pilsnabbt .. och hålla sig derefter en längre stund .. sväfvande stilla. Rebau NatH 1: 647 (1879). En lång och smal, svartgul sväffluga .. visade sig äfven på blommorna. Sjöstedt Storv. 444 (1911). 2NF (1918; i pl., om familjen Empididae). Av de merendels utpräglat xerofila och vanligen på sandmarker levande svävflugorna (Bombyliidae) ha av mig endast två arter observerats. FoFl. 1952, s. 239. DjurVärld 3: 418 (1963: stora). Därs. 417 (i pl., om familjen Bombyliidae). —
(1) -FLYGA, -ning. (i fackspr.) om flygplan: flyga svävande (utan att motorn är i gång). Ett viktigt krav på flygplanet är att det skall kunna svävflyga med en motor stoppad. TT 1963, s. 966. —
(1) -FLYKT. svävande flykt; särsk. motsv. flykt, sbst.2 1. Gislén UppgSolL 43 (1933). Man har .. funnit, att rovfåglar, som kretsa i svävflykt uppe i luften, utnyttja de termiska uppvindarna. VäxtLiv 4: 386 (1938). —
(1) -FRÖ. frö som är försett med vingar l. fjun l. dyl. som fungerar ss. svävapparat. Vissa arter (måtte) hava invandrat på en bred front, såsom t. ex. björk och tall, vilkas frön äro sväv- eller flygfrön. SvD 30 ⁄ 3 1927, s. 11. —
(1) -FÅGEL. (numera bl. mera tillf.) om fågel med god svävförmåga. Falken är både fysiskt och psykiskt en handlingsvarelse, hans lekar är hisnande snabba: han är ingen svävfågel. Rosen BergSol. 41 (1949). —
(1, 2) -FÖRMÅGA~020. förmåga att sväva; särsk. i fråga om djur l. organismer; jfr svävnings-förmåga. Hammarström Sportfiske 259 (1925). BotN 1926, s. 411 (hos organismer). Östergren (1951; hos pollenkorn). —
(1) -HUMLA. [insekten svävar stilla i luften] (†) om den humlelika insekten Bombylius major Lin., stora svävflugan; äv. om släktet Bombylius Lin. Bombylius major. Sväfhumla .. Lik en Humla; tjock, grå, luden, med ljusbruna vingar. Scheutz NatH 191 (1843). Sväfhumla. (Bombylius.) Insektslägte, liknande Humla. KonvLex. (1861). Schulthess (1885). —
(1, 2) -INRÄTTNING~020. jfr -apparat. Särskilda sväfinrättningar i form af många, långa borst eller utskott iakttar man t. ex. hos Chætoceros .. och Bacteriastrum bland diatomacéerna. 2NF 21: 1015 (1914). —
(1, 2) -KROPP. (i fackspr.) kropp (se kropp, sbst.1 5 c) som fungerar ss. svävapparat. Planktondjuren hämta själva sin näring från planktonalgerna och andra svävkroppar, vilka de genom särskilda silapparater skilja från vattnet. LAHT 1919, s. 203. VäxtLiv 4: 390 (1938). —
(1) -MASKIN. maskin varmed ngn l. ngt (kan) förmås att sväva; särsk. (förr) om sådan maskin använd inom ortopedin vid komplicerade benbrott. Sväf-Machinen är egenteligen af Sauter i Costniz, derföre har jag äfven skickat hans afhandling om bruket deraf, som i synnerhet är beräknadt för sneda och med sår complicerade Brott. Åkerman Resebr. 47 (1819). —
(1, 2) -METOD. metod för en kropps svävande. Den tyngre substansen .. kombineras med en annan lättare af känd specifik vikt, så att specifika vikten för kombinationen ej blir större, än den kan bestämmas enligt den vanliga sväfmetoden. Strandmark Cels. 11 (1904). Svävmetoden. I en vätska av samma specifika vikt som en fast kropp, kommer kroppen att varken sjunka eller stiga upp. IngHb. 4: 492 (1948). —
(6 j) -MÄLT, p. adj. (†) som talar otydligt l. stammande l. med (svag o.) darrande stämma. LPetri 2Post. 291 a (1555). —
(1, 2) -ORGAN. (i fackspr.) jfr organ 2 o. -apparat. BotN 1909, s. 105. Tätheten (hos vattnet) är .. större, då temperaturen är lägre. Det är därför icke så förvånansvärt, om svävorganen (hos planktonorganismerna) ändras under årets lopp. TurÅ 1942, s. 268. Vindfrukterna har antingen lätta frön .. eller särskilda svävorgan i form av hår eller vingar. BokNat. Liv. 95 (1951). —
(1, 2) -ORGANISM. organism som har förmåga att sväva. (Det) visade .. sig, att .. (Limfjorden) trots sitt ringa djup innehöll rikliga mängder af sväforganismer. Ymer 1913, s. 432. —
(12 a) -OSCILLATOR. (i fackspr.) i radiomottagare: oscillator som alstrar en svängning som interfererar med den inkommande signalen, varvid interferensen yttrar sig som en svävningston; jfr svävnings-oscillator. Ett icke önskvärt fenomen vid användande av svävoscillator är att dess övertoner kunna induceras i högfrekvenskretsarna. IngHb. 3 a: 642 (1950). —
(1) -SERVE. sport. i volleyboll: serve varvid bollen far svävande genom luften i en obestämd bana. GbgP 14 ⁄ 1 1989, s. 30. —
(1) -TEKNIK. teknik som tillämpas vid svävning. Svävteknik genom ”luftkudde” har under slutet av 1950-talet utvecklats för sjö- och amfibiefarkoster — svävare. VVBygg. 1973, s. 492. —
(1) -TÅG. (för hög hastighet avsett) tåg som under gång svävar på låg höjd över marken på en enkelräls med hjälp av luftkuddar l. kraftiga magneter; jfr svävar-tåg. Ett svävtåg kan teoretiskt komma upp i hastigheter på ca 400 km i timmen. ST(A) 9 ⁄ 3 1963, s. 5. Detta svävtåg (med linjär elmotor) bärs upp utan hjul av en luftkudde. NTeknik 1967, nr 4, s. 11.
B: (12 a) SVÄVNINGS-FENOMEN. (i fackspr.) Svävningsfenomenet är ett exempel på interferens (dvs.) en sådan samverkan mellan två fortskridande vågor, att vågorna kunna utsläcka eller försvaga varandra. Bergholm Fys. 4: 19 (1925). —
(12 a) -FREKVENS. (i fackspr.) RadioteknOrdl. 13 (1944). Svävningsfrekvensen är 5 Hz, ty fem gånger varje sekund svänger stämgafflarna i fas med varandra, och fem gånger per sekund svänger de med motsatt fas. BergvallFysGymn. 3: 26 (1969). —
(1, 2) -FÖRMÅGA~020. svävförmåga. Planktonväxterna hafva .. medel till sitt förfogande, hvarigenom sväfningsförmågan i hög grad befordras. FoFl. 1909, s. 288. — (12 a) –-OSCILLATOR. (i fackspr.) svävoscillator. VocTélInt. 9 (1938). RadioteknOrdl. 34 (1944). —
(12 a) -TAL. (i fackspr.) Svängningstal: (dvs.) skillnaden i frekvenser mellan de svängningar, som ge upphov till en svävning. SvTeknOrdb. 265 (1946). —
SVÄVAN, r. (i vitter stil, numera bl. tillf.) svävande.
1) till 1; särsk. bildl. Sångarn skådar bortom årens sväfvan / lifvets fjärran rike af kristall. Malmberg Uppgör. 95 (1911). Siwertz Ekotempl. 93 (1930).
2) till 13. Hon .. sprang upp på sin kammare, der hon i den ängsligaste sväfvan mellan fruktan och hopp kastade sig på sin soffa, ständigt lyssnande till hvarje rörelse i huset. Dalin Gyllembourg Ber. 2: 65 (1836; d. orig.: svæven).
Spalt S 15444 band 33, 2000