| Publicerad 2000 | Lämna synpunkter |
SYMBOLIST sym1bωlis4t l. -bo-, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er.
1) (numera bl. mera tillf.) person (i sht konstnär l. författare) som i tal l. skrift l. bildkonst o. d. gärna l. ofta använder symboler; äv. allmännare, om person som tycker om symboler. På öriket — där redan i förra århundradet den store symbolisten Blake och den store luministen Turner uppstodo — har konsten gått sina egna vägar. NordRevy 1895, s. 297. Engelsmännen äro obotliga symbolister, som i ett våldförande av kronan, mitran, ämbetskedjan eller den motsvarande spira som bäres framför lordmayorn, se ett konkret attentat mot den makt, som symboliseras. SvD(A) 1930, nr 196, s. 6. Fornv. 1971, s. 229.
2) i sht konstvet. l. litt.-vet. anhängare av l. företrädare för symbolismen (se SYMBOLISM 2); jfr DEKADENT II. DN(A) 9 ⁄ 6 1888, s. 2. Förut var .. (poeten Dublé) en vitter odåga, som slutit sig till symbolisterna och fann ordet melankoli medföra en sensation af sammet, ordet Perpignan lukta lök. PT 13 ⁄ 8 1892, s. 3. Ekbom Molnbygg. 151 (1980).
-LYRIK. lyrik skriven av symbolist(er) l. i den anda som utmärker symbolisterna. Den franska symbolistlyrikens högperiod infaller först efter (1890). TSvLärov. 1945, s. 293. —
Spalt S 15548 band 33, 2000