Publicerad 2000   Lämna synpunkter
SYNEKDOKE synek4doke, äv. synek1doke4, r.; best. -en; pl. (numera bl. mera tillf.) -er.
Ordformer
(synech- 1753—1779. synek- (-c-) 1753 osv. -doche 1753—1939 (: synekdochiskt, avledn.). -doché 1864. -doke 1836 osv. -doké 1911 (: synekdokéer, pl.))
Etymologi
[liksom t. synekdoche, eng. synecdoche, fr. synecdoche, synecdoque av senlat. synecdoche, av gr. συνεκδοχή, till συνεκδεχέσϑαι, ta med ngt annat, av σύν, samman (se SYN-), o. ἐκδέχεσϑαι, ta, ta upp, av ἐκ, biform till ἐξ, ur, från, etymologiskt identiskt med lat. ex, från, ur (se EX-), o. δέχεσϑαι, emotta, uppta, till den rot som äv. föreligger i lat. decus, prydnad (se DEKORERA)]
stilist. stilistisk figur (se d. o. 9) varvid en del av ett helt får ersätta helheten, ngn gg äv. omvänt. Det man .. kallar Synechdoche, då man säger något om et helt sällskap, som i sanning angår allenast en, eller några få deribland. Borg Luther 1: 43 (1753). Synekdoken fattar det hela i en dess del. Larsson PoesLog. 85 (1899). Synekdoken utmärker en yttre förbindelse av omfång eller över- och underordning (segel i st. f. fartyg, Kresus för en rik man). Wrangel Dikten 128 (1912). Majgrenen såsom synekdoke för maj eller sommar och såsom tecknet, beviset för sommarens ankomst, är tydligen det primära i seden (att bära maj i by). Budk(Brage) 1929, s. 76. Regnéll Sem. 119 (1958).
Avledn.: SYNEKDOKEISK01040 l. SYNEKDOKISK1040, adj. [jfr t. synekdochisch, eng. synecdochic(al)] stilist. som består av en synekdoke l. kännetecknas av (bruket av) synekdoke. Svedbom SvSpr. 168 (1824). För diktaren är .. det synekdokeiska förfarandet utmärkande. Larsson PoesLog. 87 (1899). Det mer eller mindre synekdokeiska bruket av geografiska namn. Mjöberg Stilstud. 68 (1911). PedT 1959, s. 134.

 

Spalt S 15652 band 33, 2000

Webbansvarig