Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÄNKA säŋ3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) om egenskapen l. förhållandet (hos terräng l. mark) att vara sank, sankhet, låglänthet, sidlänthet; äv. (o. numera i sht i fackspr., med viss anslutning till 2) konkret, dels: sank l. vattenfylld (mindre) fördjupning l. hålighet i markytan, sumphål l. kärrhål o. d., flo (se FLO, sbst.2 2), dels: (djupare) vattenfylld fördjupning i mosse l. myr, hölja (se d. o. 2), moss- l. myrgöl; jfr SÄNKE, sbst.1 Der ingen .. kyrkeplatz är vten holgryte och senkie. PrivSvStäd. 3: 730 (1591); möjl. att hänföra till SÄNKE, sbst.1 (Det) som man till en god Sätesgård gärna åstundar .. ähr .. adt gården ähr på en lustig och skön ort belägen .. Så att man icke kommer för mycket nedrigt och råkar uthi slask och sänkia. Rosenhane Oec. 38 (1662). Så at lägret kan stå obehindradt, aldenstund ofta de ställen .. kunna hafwa åtskillige hinder, antingen af sänka eller andre obeqwämligheter. LMil. 4: 1392 (1709). Sänka .. (dvs.) Ett diup hål, däruti en kan siunka. Schultze Ordb. 4144 (c. 1755). Då .. hvitmosstorfven besitter höggradig uppdämningsförmåga, fyllas sänkorna, höljorna, med vatten. 2NF 18: 1199 (1913). De flesta av de fordom vattensjuka sänkorna i backmoränen äro nu dränerade och uppodlade. SvGeogrÅb. 1931, s. 121. Sura sänkor med vitmossa och tranbär. Moberg Utvandr. 31 (1949).
a) i fråga om terrängförhållanden: lågt liggande område l. nedsänkning på jorden l. annan himlakropp, på sidorna omgivet av högre partier (berg l. fjäll o. d.); särsk. (geol.) om sådant område uppkommet gm förkastning (se FÖRKASTA 7), ofta liktydigt med: dal(gång) l. bäcken (se d. o. 4); äv. allmännare: svacka l. däld o. d.; äv. bildl.; jfr SÄNKE, sbst.1 2. Längst nere i sänkan glimmade vattenspegeln av en sjö. Staden ligger i en sänka, omgiven av fjäll. Nordforss (1805). Hon var klädd i en tunn sommarklädning, så tunn, att han såg det öfre af hennes bröst som tvenne hvita höjningar med en mörk sänka emellan. Strindberg Giftas 1: 85 (1884). Såsom för samfärdseln vigtiga pass (genom Kölen) skola nämnas sänkan mellan Ljusnedalen och Rörås. Torpson Norden 299 (1887). En skyttelinie, som under sin framryckning kommit ned i en sänka, oåtkomlig för fiendens eld, rusar icke oförsigtigt upp till krönet. KrigVAT 1890, s. 139. Inom Bottenhafvet finnas två djupare sänkor. Nyström SvGeogr. 6 (1895). Dalar, lågland och sjöbäcken, som ega sitt upphov i radiella .. rörelser, kallas sänkor. Ramsay GeolGr. 52 (1909). Där fanns icke ett skrymsle, icke en sänka, allt låg i öppen dag, kalt, omslutet af himmel. Klein Medalj. 80 (1912). Skogsomsusad i sänkan mellan två ansenliga stigningar låg den lilla småländska järnvägsstationen, som min far förestod. Engström Blandn. 123 (1925). Combüchen Byron 241 (1988). — jfr BERG-, DAL-, GRAV-, JORD-, LAND-, SKOGS-SÄNKA.
b) (numera mindre br.) i annan anv.; på föremåls yta anbringad fördjupning l. nedsänkning o. d. Ångpannan .. syntes ej erbjuda tilräcklig säkerhet mot explosion .. på grund af en i plåten å dess botten uppkommen sänka. ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 14. SvFmT 10: 309 (1899; i mur).
3) (numera bl. mera tillf.) om sänkning l. minskning av ngts nivå o. d.; särsk. om nivåsänkning i fotogenlampa. Hans olovliga tilltag skulle aldrig ha upptäckts, om inte sänkan i fotogenlampan skvallrat. Bergfors KartMogn. 73 (1948).
Spalt S 16250 band 33, 2002