Publicerad 2002   Lämna synpunkter
SÄNKT, adj.; komp. anträffad bl. i superl. -ast (Mörk Ad. 1: 171 (1743)).
Ordformer
(senckt 1620. sänkt (-ck-) 1727—1789)
Etymologi
[sannol. ombildning av SÄNK, adj., med anslutning till sänkt, p. pf. av SÄNKA, v.1 (l. till den stam som föreligger i sank, ipf. sg. av SJUNKA, o. i SÄNKA, v.1). — Jfr SÄNKTA, sbst.]
(†) som är vattensjuk, sank. Effter nedrighe, sumpachtighe och senckte Orter, föröke och förmere, all then dödeligh stanck och exhalation, som the dödhes Griffter aff sigh födha. Carolstadius Pest. E 2 a (1620). All sänkt och sumpig mark är skadelig för Får, så framt hon icke är salt eller wid salt watn, då sältan giör wederlag för wätskan. Serenius EngÅkerm. 264 (1727). De utstälte alt för Fiendens nåd och Swärd, och han öfwerswimmade med en hast hela Landet, lika som en starck Wåhrflod de säncktaste Ängar. Mörk Ad. 1: 171 (1743). Sänkte myror. Hülphers Norrl. V. 1: 102 (1789).

 

Spalt S 16274 band 33, 2002

Webbansvarig