Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÖR sœ4r, äv. SÖREN sœ3ren2, adj.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om träd l. stubbe o. d.: torr, förtorkad. Phrygius MRosengren A 8 a (1608). Uthi dhenne sörne Ekestubbe. NVedboDomb. Vårt. 1729, § 47. På båda sidor (om vägen) låg det gräsbevuxna kärret med söra martallar, odon- och videbuskar. Ljungquist NDacke 312 (1927).
-VED. 4 lass söörweedh. NVedboDomb. Vårt. 1661. Hela (jul)natten skulle det eldas med ved som ”smatrade”, torr sörved och gran. FoF 1933, s. 187.
Spalt S 16631 band 33, 2002