| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
TAIJIQUAN taj1tɟitɟuän4 l. med mer l. mindre genuint kinesiskt uttal l. TAI CHI l. TAIJI taj1 tɟi4, sbst. oböjl.
i kinesisk daoistisk tradition, ss. namn på metod för närstrid; äv. (o. numera företrädesvis) ss. beteckning för ett slags därur utvecklad meditativ o. rytmisk gymnastik med kontrollerad andning. Den mest förädlade formen (för fysisk träning o. hälsovård) är väl skuggboxningen eller taijuquan, som ”bara” har 300 års historia. En mästare kan göra de olika rörelserna långsamt, steglöst utan pauser, ljudlöst utan ansträngning och med inre och yttre balans. DN 29 ⁄ 4 1985, s. 27. Varje morgon utför miljontals kineser taiji på gator, torg och i parker. SvD 6 ⁄ 9 1989, s. 5. Tai chi tillhör de krigskonster som ursprungligen växte fram i tempel i Kina, där munkarna satt och mediterade och blev orkeslösa på grund av brist på kroppslig träning. Gamla hälsorörelser blandades med rörelser ur kampsporterna, och så uppstod Tai chi. DN 18 ⁄ 10 1989, s. 46. Tai chi. Den kinesiska folkgymnastiken. Lin TaiChi (1989; titel). NE (1995).
Spalt T 197 band 33, 2002