Publicerad 2003   Lämna synpunkter
TANNE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(tanne 1847—1864. tan- i ssg 1597 (: Tan sticke))
Etymologi
[sv. dial. tanne, tjärvedsfackla, skare på ljus, jfr äv. sv. dial. tand, ljusveke, tanda, m., tändved; jfr d. tande, ä. dan. o. dan. dial. äv. tån(d)e (jfr äv. d. tand, ljusveke, fvn. tandr, gnista); till (stammen i) TÄNDA]
(†) stycke kådig ved (i form av en sticka l. en bunt av stickor) för eldgörning; (tjärveds)sticka för eldgörning, tjärvedsfackla, tjärvedsbloss. En furalund i Dannäs socken af Småland har, enligt sägen, förbannats af två djäknar .. Rötterna dristar ingen använda .. dock tages deraf tannar vid ljustringar. Dybeck Runa 1847, s. 27. Vid .. (julbålets) sida uppträder redan tidigt tannen eller tjärvedsfacklan, såsom en helig symbol af solen, ljuset eller elden. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 296 (1864). jfr: Från sten- och bronsåldern .. till för inte så länge sedan, ansågs elden vara ett medel att hålla de onda andarna borta .. Man tillverkade eldbloss av fyrvedsstickor, som buntades och sattes ned på gravarna för att de döda inte skulle ”gå igen” .. Ett sådant eldbloss kallades tanne, eldtanne eller senare ljustanne. SmålP 12 ⁄ 12 1967, s. 26.
Ssg (†): TANN-STICKA. trästicka för eldgörning, tändved; anträffat bl. bildl., om person. Dij hafue honingh på tungo Men galla I hiertta .. Jagh fattigh man ibland them är blifuen theris Tan sticke huarist 2 eller 3 komma tilhopa. UrkFinlÖ I. 2: 190 (1597).

 

Spalt T 434 band 34, 2003

Webbansvarig