Publicerad 2003   Lämna synpunkter
TANT, sbst.1, n.; anträffat bl. i sg. obest.
Ordformer
(tand (-h) 1618. tant (-dt) 1551—c. 1640)
Etymologi
[fsv. tant, tandh, tomt prat, osanning; liksom fd. tanth (dan. o. nor. tant), mlt. tant, mht. tand, tant, (ä. t. tant, t. tand), tomt prat, ngt värdelöst, etymologiskt identiskt med DANT; liksom span. tanto, köpeskilling, spelpengar, av lat. tantum, så mycket, n. av tantus, avledn. av tam, så stor, så mycken, eg. ack. sg. f. av ieur. pron.-stammen to- (i iste, själv) (se DEN). — Jfr TANTIEM]
(†) = DANT. Hvad .. aff then räntte man .. församlat hade, thet ville the ingalunde til theris egit gagn .. vendha, uthan til at försvara sig emott them, som them ifrå then rätte christelige läre til menniskiors tandt, lygn och lära driffva tenckia. G1R 22: 470 (1551). Effter thet första Budordet befinnas, at then S. Herren .. haffuer warit en reen och rätt Evangelisk Man, vtan all byläro och menniskiors tandh. LBenedicti Lijkpr. 55 (1618). Visb. 1: 261 (c. 1640).

 

Spalt T 437 band 34, 2003

Webbansvarig