| Publicerad 2003 | Lämna synpunkter |
TAVRING ta3vriŋ2, m. l. f.; best. -en; pl. -ar.
(numera mindre br.) resande, tattare. Martinson VägUt 266 (1936). Tavringar brukar de kalla sig. Ibland resandefolket. Mest kända är de annars som tattare, landets styvbarn och parias, de som sitter nederst vid bordet. SvD(B) 1953, nr 251, s. 10. Det var den svarta flickan. En del påstod att hon var tavring. Ekman Puk. 35 (1967). Idag kallar hon sig själv tavring. Säger att hon inte längre skäms över att vara det utan är stolt. Aluma 2003, nr 16, s. 4.
Spalt T 555 band 34, 2003