| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TERAPEUT tær1apäv4t l. -äf4t, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er.
1) person som (yrkesmässigt) bedriver terapi. Den rationelle therapeuten .. är den, som efter vetenskapens ståndpunkt känner sätet och naturen af den sjukdom, hvars behandling honom är anförtrodd. Hygiea 1839, s. 11. Jag är ej vetenskapsman utan bara terapeut, yttrade han om sig själv. Palmborg Westerlund 139 (1939). Terapeut .. (dvs.) den (läkare) som behandlar sjukdomar. Lindskog o. Zetterberg (1981). jfr MEKANO-, RÖNTGEN-TERAPEUT m. fl. — särsk. om psykoterapeut. SocÅb. 1945, s. 75. För sakens skull bör jag kanske framhålla, att jag utom privata och akademiska studier kunnat dra nytta av en mångårig och varierad psykoanalys, då jag umgicks med planer att utbilda mig till terapeut. OoB 1963, s. 81. Alla föreställningar om .. att veta mer än den sjuke .. måste uppges .. poängterar dr Feigenberg, och framhåller terapevtens stora roll som medmänniska. SvD 16 ⁄ 12 1971, s. 15.
2) (förr) om medlem av en judisk, mystisk rörelse beskriven av Philo; äv. om medlem av en under tredje o. fjärde årh. e. Kr. verksam kristen sekt. SvLitTidn. 1818, sp. 648. Terapevter .. benämnde sig medlemmarna af en kristlig munkförening i slutet af 3:dje och början af 4:de årh(undradet). NF 16: 29 (1891). Ekbohrn (1904). —
Spalt T 845 band 34, 2004