| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
1) (†) till II 1 (a): hålla (ngt) intill, hålla fram. Linc. B 3 b (1640). IErici Colerus 2: 339 (c. 1645).
2) (†) till II 3: hålla till (ngnstädes), befinna sig, vistas; äv. dels: umgås (intimt) (med ngn), dels refl., oeg. l. bildl.: hålla sig till (ngn). B(orgmästare) Rams svåger, som skall tilholla i Littoven i Grodno. AOxenstierna 2: 463 (1622). Then som medh them bådhe (dvs. mor o. dotter) tilhölt, må i sijne Lijffzdaghar icke giffta sigh. Schroderus Os. 2: 513 (1635). Allmogen .. weta, hwem dee hafwe sigh at tilhålla. LReg. 244 (1648). Johansson HomOd. 4: 640 (1844).
3) (†) till II 4 b: upprätthålla (ngt). 3SthmTb. 13: 311 (1622). Borgerskapet haar låtet förstå sig hålla före, att det nu intet lärer wara så nödigt tillhålla så starck wacht. UUKonsP 12: 148 (1676).
4) (†) till II 5: tillhandahålla (ngn ngt); äv. refl.: tillskansa l. tillägna sig; förbehålla sig. LReg. 104 (1616). Effter churfursten aff Saxen .. söchte att tillholla sigh Dyringen och Anhallt till quarteer. AOxenstierna 13: 39 (1635). At store Herrar och Potentater hafva sig sådane .. förtiensters belöningar haft uti alla verldenes tider tillhållit och them efter .. theras egit behag .. utdelat. 2RARP 18: 364 (1751). Anskaffa och tillhålla .. rum i andre tillhörige gårdar. SPF 1812, s. 209.
5) (numera mindre br.) till II 7: hålla ihop l. samman (ngt), hålla tillsluten l. stängd, tillsluta; särsk. i fråga om klädesplagg. Om en dåre tijgde, worde han ock wijs reknat, och förståndig om han munnen tilhölle. Ordspr. 17: 28 (Bib. 1541). Den ärmlösa trikåvästen med tillhållande nederdel. UNT 13 ⁄ 5 1931, s. 9. SAOL (1986). särsk. ss. vbalsbst. -ning; äv. konkret, om tillhållare. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 54 (1836). Tillhållningarnas antal (i instickslås) är vanligen fem. HantvB I. 6: 220 (1938). SAOL (1986). jfr fjäder-tillhållning.
6) till II 10.
a) (med stöd av överordnad ställning l. beslutanderätt o. dyl. l. vad plikten kräver) strängt l. bestämt uppmana (ngn) till (ngt, särsk. (o. numera nästan bl.) angivet med inf.-förb., i sht förr äv. med att-sats); äv. (numera bl. tillf.) utan direkt obj. l. utan båda obj., förr äv. utan indir. obj. Således (är) mitt ringe Rådh, han blifwer tilholden att ware en kar och icke twå, heller slett mz bådhe utmunstres. UrkFinlÖ II. 1: 84 (c. 1595). Såssom denne Landsens Lagh och Recess .. tillhåller, att uthi wart Sticht skall åhrl(igen) hålless twenne Probstemöthen. HSH 31: 395 (1675). Tilhålt Sven Erickson att han bettallar dhe päningar han skulle vedh förledit åhr upbära af Ekesiöboen. KKD 7: 53 (1703). Han gick in för att tillhålla bröderna! Strindberg MOlof 17 (1878). Den välordnade och småsnyggt förmanande kärlekslösheten som alltid gick omkring och tillhöll. Martinson Nässl. 105 (1935). Gulbis .. tillhöll mig bara fullkomlig stillhet. Siwertz JagFatt. 70 (1939). En vassnäst kvinna av den rumsschackrande typen tillhöll mig att torka fötterna och visade mig med .. misstrogna blickar in i en kuslig, halvmörk kula. Siwertz Pagoden 121 (1954). särsk. (†) med det direkta obj. ersatt av prep.-förb. α’) inledd av prep. till o. med substantivisk rektion. (Husbonden skall se till att tjänstefolket) till gudz frucktan fliteligha tilholne och forfordrat wardhe. LPetri Œc. 66 (1559). (Man) finner .. honom med stor ifver tillhålla förläningsmännen till tjenst. Forssell Hist. 1: 46 (1869). Klint (1906). β’) inledd av prep. om l. åt. Ingen flijtt fattes, att jagh icke dem flijtigt ått arbetedt tillholler. OxBr. 11: 321 (1640). Hwar om hon lijkwähl i Consist(ori)o alfwarl(igen) är tillhållen. UUKonsP 18: 7 (1686).
b) (tillrättavisande) framhålla l. påtala (olämpligt l. opassande l. klandervärt förhållande o. d.) för (ngn). Tillhålla ngn dess oordentlighet. Meurman (1847). Eftersom vi inte behövde gå upp förrän kl. 7 tillhölls Polly det olämpliga i sitt uppförande. Rudenschöld MHund. 129 (1936).
Ssgr (till 5 slutet; numera föga br.): tillhållnings-fjäder. tillhållarfjäder, särsk. i lås. Eneberg Karmarsch 2: 740 (1862). Östergren (1957).
(II 7) -HÅLLARE. [jfr -hålla] (i sht i fackspr.) (rörlig) anordning som håller ngt tillslutet l. fast; särsk. om var o. en av de spärrar i tillhållarlås som håller regeln i låst resp. olåst läge; jfr -hålla 5 slutet. JernkA 1819, s. 74. I de egentliga låsen säkras kolvens läge av tillhållare, vilka endast kunna manövreras med nyckel (eller dyrk). HantvB I. 2: 298 (1934).
Ssgr (i sht i fackspr.): tillhållar-, äv. tillhållare-fjäder. fjäder avsedd att hålla tillhållare i läge; jfr tillhållnings-fjäder. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 58.
-lås. lås försett med (ett antal) tillhållare; jfr tillhållnings-lås. (Kvalitetsbestämmelser) för sekretärer och liknande pjäser .. Tillhållarlås i klaff, vanligt lås i lådor. Form 1939, Omsl. s. 102. jfr sju-tillhållar-lås. —
(II 8 a α) -HÅRDNA, -ing (numera bl. mera tillf., Swedenborg RebNat. 3: 310 (1718), SAOL (1973)). hårdna till; ss. vbalsbst. -ing i sht förr äv. konkret, om tillhårdnad företeelse. Swedenborg RebNat. 3: 310 (1718). (Bergarten) antager .. en sådan löshet .. att man är frestad anse den som en långt yngre tillhårdning. Svea 1: 49 (1824). På grund af torka har jorden varit mycket tillhårdnad. SFS 1909, Bih. nr 4, s. 98. —
(II 13 a) -HÄCKLA. (†) häckla (ngt l. ngn), klandra, nedgöra; jfr häckla till. Annerstedt UUH Bih. 3: 278 (i handl. fr. 1741). HSH 16: 317 (1769). —
(II 2) -HÄLLA, sbst. [fsv. tilhälla; senare leden identisk med sv. dial. hälla, sluttning, samhörigt med hälla, v.1] (numera föga br.) sluttning (ned mot ngt). Schultze Ordb. 1778 (c. 1755). Ymer 1942, 3–4: 425. —
(II 11 a α α’) -HÄLLA, v. -ning. (numera bl. tillf.) tillsätta (ngt) gm hällande. Schultze Ordb. 1778 (c. 1755). Genom tillhällning av varmare vatten höjer man badvattnets temperatur till bortåt 39°. Jundell Barn. 2: 116 (1927). —
(II 5) -HÄMTA. (†) förkovra sig l. inhämta kunskap o. d. (i ngt). På thet Barn och ynglingar motte småningom tilhempta vthi then Christeligha Lärones Huffuudstycker. Paulinus Gothus Ratio 18 (1617). —
(II 5) -HÄNDA. (numera föga br.) (över)räcka l. (över)lämna (ngt) i (ngns) hand l. till (ngn); äv. refl.: tillägna sig, tillskansa sig; jfr -handa, v., -händiga. Prytz G1 I 2 b (1621). Han (är) förorsakat worden, at skrifua honom til .. och samt sa(m)ma sin skrifuelsse genom sin egen modher här i Åboo honom tilhenda. ConsAcAboP 1: 165 (1645). En och annan portmonnä .. inflöt också i affären, synnerligast på torgdagarna. Svart-Olof hade .. lärt sig ett synnerligen fint sätt att tillhända sig dylika värdeföremål. Wallbeck-Hallgren VandrEl. 116 (1910). —
(II 5) -HÄNDIGA. (†) = -hända; äv. refl. (Mina barn blir säkrast försörjda) ther them något fast och orörligitt vordo förskaffadt och tilhendigadt. OxBr. 12: 79 (1639). VRP 5 ⁄ 4 1735 (refl.). —
-HÄNGA, -are (se avledn.). [fsv. tilhängia]
1) (†) till II 1 a: hänga fast vid (ngt), vidhänga; äv. dels oeg. l. bildl., dels allmännare: förefinnas l. ligga intill (ngt); jfr 2 a. Wij måge kenne .. hure hartt wij aff hiärted then Mammon, thet är hwar och een sine ägedeler och formågen tilhänger. Hansson Norman 25 (c. 1550). Ett nytt huuss .. tillhengandes thet förra fäähuset. VDAkt. 1655, nr 215. Schultze Ordb. 1681 (c. 1755).
2) (†, utom i avledn. tillhängare) till II 12.
a) om sak: höra samman med (ngt), tillhöra; äv. (utan bestämd avgränsning från 1) övergående i bet.: vidlåda. Så at intit kra(n)ckt skal ku(n)na th(e)m j nogro handa motto tilhengia, eller skada. LPetri Wijgd. A 2 a (1538). Snarest sagdt alt hwadh Rijkzsens wälfärd tilhänger. Svart Ähr. 62 (1560).
b) om person: (an)sluta sig till (ngn), vara trogen l. anhängare till; äv. abs.; jfr -sälla. En wenlig man .. tilhe(n)ger fastare än en broder. SalOrdspr. 18: 24 (öv. 1536). War det mächta sällsampt at oansedt the Danske hade Erchiebiskopen .. förachtat .. at han lijkwäl tilhängde them så hårdt .. at han .. (ville) K. Christiern hijt införa. Sylvius EOlai 531 (1678).
Avledn.: tillhängare, m. ⁄ ⁄ ig. [fsv. tilhängiare] (numera föga br.) till -hänga 2 b: anhängare. G1R 1: 240 (1524). Johan Georg, tidigare kejsarhusets trogne tillhängare. SvH 6: 310 (1927). HT 1955, s. 243 (om förh. på 1500-t.).
tillhängig, se d. o.
tillhänglighet, r. l. f. (†) till 2 b: benägenhet att ansluta sig (till ngt). SvLitTidn. 1818, sp. 484. —
Spalt T 1274 band 34, 2004