| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
1) (numera bl. tillf.) till II 5, refl.: krångla sig till (ngt). Topelius Vint. I. 1: 17 (1863, 1880). Sätten äro många att tillkrångla sig .. (premierna) oförtjänt. Skogvakt. 1893, s. 9.
2) till II 8 b, särsk. till II 8 b α: krångla till (ngt) (särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.); jfr -bråka 1. 3SAH LII. 2: 149 (1783). När han hade funnit, att livet hade blivit svårt och tillkrånglat, hade han gått bort ur det. Lagerlöf Liljecr. 279 (1911). En nitid, rätt ojämn och tillkrånglad skrivarstil, som i sämre ögonblick kan vara ganska svårtydd. EnköpTb. XXXVII (1966). —
(II 5) -KRÄKTA, -ning. (†) refl.: orättmätigt tillvälla l. bemäktiga sig (ngt); jfr kräkta, v. 2. Last och våld tilkräktade sig namn af ära. Gagnerus Stjernhjelm 1 (1776). Schulthess (1885). —
1) till II 5 a, 10 (jfr 2): kräva av l. anmoda (ngn att göra ngt); äv. med substantivisk bestämning inledd av prep. till l. om; särsk. i pass.; jfr -äska. Teslikis ære wij och nw tiil krafde At wtskicke med te Lypske betalninghen för the skep ok werior Som (osv.). G1R 1: 101 (1523). När han .. wart tilkraffd om hielp oc bestond emott konungh Kristiärn. G1R 9: 39 (1534). Konunglig maiestat .. haffuer .. wordet bijdin och tilkraffd til sådana straff. OPetri Kr. 329 (c. 1540). G1R 29: 34 (1559).
2) till II 10 (jfr 1), med saksubj.: kräva l. (er)fordra (ngt); särsk. i komparativ bisats med underförstått obj.; äv. abs.; jfr -fordra 4. Legeuel haffue vj .. befwnnith at then hielp vil doch ecke swa lankt slaa fram Som vtlegningen tilkræffuer. G1R 1: 191 (1524). Giff oss nådh, ath wij gladheligha döö när thin vilie til kräffwir. OPetri 1: 59 (1526). G1R 29: 739 (1560).
Spalt T 1300 band 34, 2004