Publicerad 2005   Lämna synpunkter
TIONDA, v. -ade (Hebr. 7: 9 (NT 1526: tiyondadher, p. pf.)).
Ordformer
(tijend- (-iy-) 1528–1541. tiond- (-ij-, -(i)y-) 1526–1881)
Etymologi
[fsv. tionda; motsv. fd. o. ä. d. tiende, nor. bm. tiende, fvn. o. nyisl. tíunda; jfr mlt. tegeden, tegen, mht. zehenden (t. zehnten), feng. teogoðian, teoðian (eng. tithe); avledn. till TIONDE, sbst.1]
(†)
1) erlägga tionde; särsk. i uttr. tionda för ngt; äv. tr., med obj. betecknande dels den produkt l. vara o. d. för vilken tionde erläggs, dels den tiondel av ifrågavarande produkt som utgör tionde l. motsv. värde i reda pengar. När en menniskia bleff dödt, skulle åff hennis bohaff tijendas huar tijende päning. G1R 5: 24 (1528). Tijonde penningen af alt, som skal tijondas före. Lind 1: 1859 (1749). Jag har icke haft tilfälle at se om hwete förr eller sedan blifwit tiondadt härstädes. NorrlS 1–6: 41 (c. 1770). Dessutom tiondades tjenstefolks löningar. Lagerbring 1Hist. 2: 654 (1773). Personer, hvilka voro för fattige att tionda. Hildebrand Medelt. 1: 294 (1881).
2) ålägga ngn att betala tionde; anträffat bl. i p. pr. o. p. pf. Leui som tiyondene pläghar tagha, han wort och tiyondadher vthi Abraham. Hebr. 7: 9 (NT 1526). Lagerbring 1Hist. 4: 508 (1783).

 

Spalt T 1590 band 34, 2005

Webbansvarig