Publicerad 2005   Lämna synpunkter
TJURING ɟɯ3riŋ2, r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. romani tjuring (Ridderstad Samv. 1: 436 (1851)), sv. slang tjuring (Kväsargrabbar 12 (1902)); jfr nor. romani kjuro; av romani čuri, till den rot som äv. föreligger i sanskr. kșurī, kniv]
(starkt vard.) kniv. Så har min tjuring tungspetsen något för hvass. Sue ParisMyst. 272 (1844). Det var en feg hund hon hade, fast Steffe råkade köra tjuringen i den också. Stenberg Rapport 100 (1969).

 

Spalt T 1706 band 34, 2005

Webbansvarig