| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TJÅLA ɟå3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kela, smeka; vänslas, kurtisera; äv. reciprokt. Hennes stenhjärtade, dumma blindstyre till fästman, som inte ville veta af något ”tjålande och pussande och så’nt slask”. GHT 1896, nr 221 B, s. 2. Det förargade Anna .. hur han tjålade med katten, strök och smekte den. Larsson I By Sock. 116 (1923). Ett par gånger försökte han ta hennes hand, men hon avvisade honom och snäste: – Vi ska väl inte sitta och tjåla när det är folk i huset! Då log Nordgren och strök sitt skägg. Höijer Par. 42 (1945).
Spalt T 1737 band 34, 2005