| Publicerad 2006 | Lämna synpunkter |
TOKIG tω3kig2, adj. -are (-ere). adv. -T; förr äv. TOKOT.
1) tankemässigt virrig l. oredig o. d.; äv. (i sht förr) mentalt avvikande l. efterbliven l. sjuk, särsk. i uttr. göra (äv. skapa) sig tokig, framställa sig ss. mentalt sjuk; äv. ss. predikativ l. ss. adv. Orsaken (till skilsmässan), att mannen är något tokot och icke så sneller vtaf sigh. ÄARäfst 153 (1596). Att konan bekänt för henne det Gezelius bedt henne beskylla på någon död eller göra sig tokug och resa bort. UUKonsP 20: 329 (1694). (Soldaten) hvilcken under den tiden han var hoos ryssa .. gjorde sig tokot, och på det sättet slapp han till oss igen. HH 24: 262 (1719). At hunden blef både sjuk, yr och tokig, at han måste skjutas ihjäl. VetAH 1753, s. 57. Hwarför blef .. (Hamlet) skickad till England? .. Jo för det han war tokig. Der skall han få sitt förstånd igen. Hagberg Shaksp. 1: 420 (1847). Alla målare blir förr eller senare tokiga, det är ett offer man måste bringa, sade han högtidligt. Johnson Slutsp. 263 (1937). Jag menar att .. majoren är en besynnerlig man. Inte så att han beter sej tokut på något vis till vardags. Widding Svan. 36 (1971). — jfr STOR-, STORM-TOKIG. — särsk.
a) (numera mindre br.) i sådana uttr. som hoppa l. leva tokig, hoppa resp. leva ss. en galen; jfr GALEN 1 b β, γ, LEVA, v.1 6. Allt som oftast måste han upp och hoppa tokig omkring i rummet .. (eller) tina upp händer och fötter vid kaminen. Didring Malm 1: 157 (1914). Gå du hem till ditt och svina ner och lev tokig, här har du ingenting mer att göra. Johansson Hedersm. 105 (1941).
b) i uttr. tokig i huvudet, snurrig i huvudet, vimsig l. yr l. förvirrad; äv.: (smått) galen l. oberäknelig. Lind (1749). Jag har så mycket att tänka på, att jag är alldeles tokig i hufvudet. Dalin (1854). Tyvärr är jag en sån som blir tokig i huvudet av sprit. Expressen 13 ⁄ 12 1991, s. 15. Men, vad la han för (musik)stämma där? Han är tokig i huvudet. DN 8 ⁄ 4 1997, s. B14. Jag gjorde för mycket förra året, men man blir alldeles tokig i huvudet av det. GbgP 22 ⁄ 3 2003, s. 16.
2) i mer l. mindre oeg. l. överdriven anv. av 1.
a) som inte lägger band på sig; ostyrig l. obehärskad (av starka känslor l. av rusmedel o. d.); särsk. i förb. göra ngt o. d. som (en) tokig, göra ngt o. d. utan besinning l. eftertanke, äv. övergående i l. närmande sig bet.: mycket intensivt l. energiskt (jfr TOK, sbst.2 2 b β, 4 a). Folk klappade händerna som tokiga. Springa, köra, stressa som tokig. Tu äst wist tokott vthaff sorg och qwaal. Chronander Bel. C 6 b (1649). När min man är drucken, så är han tokot och vet intet, hvad han säger. KyrkohÅ 1930, s. 184 (i handl. fr. 1674). Fåglar tokiga af glädje kvittra. Fröding NDikt. 68 (1894). Här i stan ränner folk som tokiga för minsta sak. Blomberg MolnBröd. 204 (1932). (Han) söp sig full och for omkring som en tokig med häst och vagn efter vägarna mitt i vintern. Vi 1948, nr 44, s. 5. (Samma attityd) som för fem år sedan fick mig att nästan tokig av lycka hoppa upp och ned på dansgolvet .. är tillbaka i musiken. GbgP 30 ⁄ 3 2001, s. 18. — särsk.
α) i uttr. som betecknar att ngn drivs in i l. hamnar i ett tillstånd av kaos l. starka känslor av irritation l. förtvivlan l. hopplöshet l. glädje l. lycka o. d., särsk. i sådana uttr. som bli tokig l. göra (ngn) tokig; numera ofta använt med känslobetonad överdrift. Jag blir tokig om ni inte städar efter er. Men du gör mig tokig med alla dina krav! När man älskar så man må blifwa tokug .. då är man kär. Knöppel Ön 46 (1748). Uti alt annat talar Gubben helt förnuftigt; men så snart man börgar næmna Andarne, blir gubben aldeles tokug. KyrkohÅ 1926, s. 352 (1769). (Reseanteckningarna) gjorde honom alldeles tokig af reslust. Wieselgren Bild. 268 (1884, 1889). Hon brukar bli så förbannad att hon nästan blir tokig när hon läser om kärlek i Svensk Damtidning och Veckorevyn hos frissan. GbgP 8 ⁄ 9 2001, s. 4.
β) omåttligt förtjust i l. lysten efter ngt l. ngn; särsk. i uttr. tokig i l. efter l. med ngt l. ngn. Han är tokig i sin hustru. ÖoL (1852). Jag är alldeles tokig i vofflor. Blanche Bild. 3: 153 (1864). Du är då för tokig efter kjolar! Strindberg RödaR 79 (1879). Hon (är) alldeles tokig med sin pojke. Sådant tycker jag om. Engström Brevbok 116 (1894). Fröken är tokig med henne, grälade Hulda. Vad har fröken uppe i ottan att göra, fröken har ju tid att sova ut. Stiernstedt Liw. 288 (1925). Hon har jämt varit tokut uti musiken. Lindgren OrmVäg 99 (1982). Hon är tokig i killar och kär för jämnan. Pohl o. Gieth Saknar 21 (1992). — jfr GIFTES-, KARL-, POJK-, SPEL-, SPORT-TOKIG m. fl.
b) som (i tanke l. handling) är oförståndig l. dum l. vettlös; särsk. i sådana uttr. som bära sig tokigt åt l. göra något tokigt, handla oförståndigt osv.; äv. dels ss. predikativ, dels ss. adv. Hwij skulle wij Swenske wara så tokota, at .. (vi) släppa .. (ryssen) lijka som in uthi wår förstugu uti Lijfland och Finland. RA II. 2: 104 (1617). Skulle Jag sörja då wore Jag tokot / Fast än thet ginge mig aldrig så slätt. Lucidor (SVS) 449 (c. 1670; uppl. 1997). Quinfolk äro tokote, när ingen är vid hand, som kan alfvarsamt styra dem. Bark Bref 2: 152 (1706). Skada, at Schröderheim skulle så tokugt bära sig åt, at han måst gå ifr(ån) sit län. Porthan BrCalonius 92 (1794). Men är du tokig! Hvarför beklagar du mig? Benedictsson Peng. 245 (1885). Jag måste få grunna på det, så vi inte gör nåt tokigt. Gripe Tordyv. 62 (1978). — jfr HALV-, HÖGFÄRDS-, JUBEL-TOKIG m. fl. — särsk.
α) i överförd anv., om ngt sakligt: som vittnar om l. visar på oförstånd l. dumhet; förr äv. i uttr. tokigt tal, struntprat. Een Menniskia född vthi Fiskarna .. blifwer snart drucken och hafwer tokota Tanckar. Schwartz i Alm. 1656, s. 7. (Sv.) Tokigt prat el. tal .. (t.) Narrengeschwätz. Heinrich (1814). Jag gitar ej nappas med tokuga frågor. Topelius Fält. 4: 74 (1864). Hon mindes .. den skrämsel hon känt ibland, men den var tokig. Hallström Brilj. 53 (1896). Marschen till Gadjatj, som Piper tyckte var så tokig, har .. (generalen) gillat. KKD 9: V (1913). Det var också av ett slags tokigt trots, han gått till en skojarbank. Siwertz Sel. 1: 199 (1920). — särsk.
α’) (†) ss. adv., i uttr. tala tokigt, prata strunt o. d.; jfr TOK, sbst.2 1 slutet. (Eng.) You talk idly, (sv.) du talar tokot, west icke hwad du säger. Serenius Dd 3 b (1734). (Lat.) Rabula .. (sv.) En som talar eller skrifwer tokigt, slammertaska. Ekblad 312 (1764).
β’) (numera mindre br.) övergående i l. närmande sig bet.: till ingen nytta, lönlös, fåfäng (se d. o. 2, 4, 5). Måst ey Coral, Rubin, ok skarlakz Färgan blekna, / Moot hennes Leppars Färg, lijk åhlskin? hwem kan räkna / All tokot Gilie-Kuaal? Lucidor (SVS) 52 (1669; uppl. 1997). Det är en tokug dygd att wara genereux. ÖB 24 (1712). Et tokugt Hopp stod också påckandes i en wrå. Dalin Arg. 1: 161 (1733, 1754). Gustav bekänner en hos sig hafwande last, och förtäljer then tokota kärlek han hade til en Hund. Humbla Landcr. 9 (1740). Den enda qvarlefva vi ännu hafve af desse Riddare-folor är den tokuga nit om en inbillad ära, den man ofta intet känner. Lanærus Försök 11 (1788). Nu kysser jag bort de tokiga tårarna. Hallström Sagodr. 48 (1910).
β) i förb. med negation, litotetiskt, i uttr. inte så tokig, innebärande ett (motvilligt l. reserverat) erkännande l. beröm: inte så illa, ganska bra. Hon taalte intet så toket, then käringen. Chronander Bel. K 2 a (1649). De gamle sade, at själen satt i bloden, som ej tycks wara så tokugt; ty då bloden är borta, är lifwet alt. Linné Diet. 2: 201 (c. 1750). Vet du, Henriette, här i Grönhamn är icke så tokigt. Almqvist AMay 18 (1838). Den där lilla fennomanen är inte alls så tokig, sade hon åt Kurre. Söderhjelm Brytn. 18 (1901). Du skriver inte så tokigt. Martinson MötDikt. 320 (1950). Väggarna är smyckade med kalkmålningar, inte så tokiga. Hedberg StorkSev. 11 (1957).
γ) som är motsatt l. annan (annat) än den (det) rätta l. riktiga, oriktig; felaktig l. fel; äv.: i oordning; särsk. i uttr. gå tokigt. Tokigt hopsatta ord och meningar. Att Kongen i Pålandh vill hafva restitutionem aff platzerne .. ded ähr oskäligt att begäre, och tokott att bevilia. AOxenstierna 1: 561 (1635). Doch kan een menskie-bild sig tookot billda inn, / At han beständig är. Lillienstedt Vitt. 277 (1683). Kledningen .. som är så buntat, så tokot och brokot .. och sönderhackat, som fienden hade warit i fred (dvs. färd) med henne. Swedberg HoTror § 7 (1709). En sedel, som .. war hel tokot skrefwen. Münchenberg Scriver Får. 283 (1725). Nu gick det tokigt, här är sjufallt värre. Runeberg (SVS) V. 3: 45 (1853). Du hörde tokigt, Albertina. Roos Skugg. 191 (1891). Vi hade fått tokiga uppgifter och fattade därför ett felaktigt beslut. SDS 16 ⁄ 9 1995, s. A1.
c) (skrattretande) fånig l. besynnerlig l. underlig; löjeväckande, lustig; äv.: tokrolig; äv. förbleknat, om ngn som har ett mer l. mindre originellt utseende l. beteende o. dyl. o. därigm väcker uppmärksamhet; äv. dels i n. ss. predikativ, dels ss. adv. När I skall fria, då hielper ej wara lärd .. utan lustig, rolig, tokig, då præfereras I. Linné Diet. 1: 61 (c. 1750). Han var så tokig, att han narrade oss alla att skratta. Dalin (1854). Regien hade .. inte brytt sig om att rätta till en så tokig uppenbarelse som kocken. DN 1921, nr 70, s. 1. Det hade alltid varit skämt och skratt i hans sällskap. Alltså måste han själv innerst inne ha varit en rolig karl, en lustig kurre, en tokig fan. Hellström Lekh. 136 (1927). Hans tokiga syster som kom i baddräkt till vigseln. SvOrdb. (1986). — jfr SPRALL-, STORM-TOKIG. — särsk. i överförd anv.
α) med sakligt huvudord. Förslaget lät så tokigt att vi brast ut i skratt. Han gjorde tokiga grimaser. Tokiga upptåg, infall. Hwad skun I med desse tokige Titlarne, som alla le åt och skämas före? Dalin Arg. 1: 98 (1733, 1754). Lät mig säija Er, at min råck är giord efter min kropp, och inte efter andras tokuta griller. Gyllenborg Sprätth. 74 (1737). Börsen? svarar han: här inte värdshus är, / Som har så tokut namn. Wallenberg (SVS) 1: 137 (1769; uppl. 1998). Mandarinträden se litet tokiga ut af mängden blommor och lysande frukter. Bremer GVerld. 6: 185 (1862). Så stilla då du tokiga, trettiofemåriga hjerta! Hvilken förödmjukelse att skälfva så vid tanken på denne näsvise pojke! Hedenstierna FruW 31 (1890). Dvärgarna följde .. i en lång rad med de tokigaste språng. Heidenstam Svensk. 1: 140 (1908).
β) i opers. konstr.; äv. med bibegrepp av ngt oväntat l. oförutsett o. d. Men så tokigt, nu gick pennan av! Man kan intet tro hvad det förefaller tokigt att se .. (maskeraddeltagarna) hvar och en för sig Själf gå alfversamt utan skratt och glädie med ett litet foder på näsan. CAEhrensvärd Brev 1: 25 (1781). Det var ju för tokigt med Ödets skickelse, som skulle så plötsligen förhindra oss att råkas. Kellgren (SVS) 6: 323 (1792). Har Mamma hört något så tokigt? Jag glömde skrifva utanskrift. Wallin Bref 30 (1841). Det vore bra, om du skrefve litet förut, när du ämnar vara i Köpenhamn. Det vore litet tokigt, om vi hade examen eller sådant för oss. Lagerlöf Brev 1: 152 (1894). Och egentligen är det ju för tokigt – att hänga fast vid sitt barndomshem så där. Heerberger Strand. 103 (1953). Det tokiga är att jag börjar få så svårt att minnas år och dag, det bara flyter ihop för mig. Delblanc Gunn. 36 (1978).
d) övergående i (rent) förstärkande anv.: ytterst, i hög grad, i adverbiell anv. ss. bestämning till adj. (jfr TOK, sbst.2 2 b β, 4). Den är ey godh, som alt hwad Mannen lyster och ärnar / Med sin tokota(,) nässwijse Munn wanährar. BröllBesv. 411 (c. 1660; uppl. 1970). Mången tokugt dierf i sielf god yrsell ränner, / Fahr miste om sitt pund, eij sin förmågo känner. Düben Boileau Skald. 2 (1721). Hon är .. så tokigt uppsluppen, att det ej finnes någon hejd. SDS 1900, nr 190, s. 1. En piga som blivit tokigt kär i honom. Göth Bergsråd. 32 (1925). Vad är tokigt bra musik för dig? Musik som man blir glad av. GbgP 12 ⁄ 1 2002, s. 62.
1) till 1. Dähnert 355 (1746). Förryckthet eller tokighet, som igenkännes på ständigt omväxlande föreställningar och allmän förwirring. Alm(Sthm) 1853, s. 43.
2) till 2; äv. konkretare. Modée HåkSmulgr. 4 (1738). Du talat ut om deras tokighet, / Som lemna egen jord och icke kunna / Sig rätta efter andra länders sed. Cygnæus 10: 104 (1851). Han kunde vara glad och livlig, road av tokigheter. Olsson Fröding 51 (1950).
Spalt T 1888 band 35, 2006