Publicerad 2006   Lämna synpunkter
TOPP top4, interj.
Ordformer
(förr äv. -å-, -op)
Etymologi
[jfr d. top; av lt. l. t. topp, skål, överenskommet; jfr äv. eng. tope, skål; sannol. av fr. (je) tope, till toper, gå med på, av sp. topar, anta en invit i spel, eg.: stöta emot, möjl. av ljudhärmande ursprung. — Jfr TOPPA, v.2, TOPPERA]
(upprepat) ss. utrop vid drickande (varvid glas stöts emot varandra), liktydigt med: skål; äv. (o. numera bl.) (utvidgat,) ss. bekräftelse på överenskommelse l. bifall till vadhållning l. förslag o. d.: överenskommet, jag accepterar. Lenæus skiänk friskt i, lå Glasen lustigt klinga, / .. iag står här på mitt knä, nu giäller Topp Topp Topp. Warnmark Epigr. E 4 b (1688). (Nordenhielm:) Behagar Herren till at våga en dust medh migh .. så gifve migh sin handh och underskrifft der på! (K. XII:) Tåpp! Carl XII Bref 457 (1690). Stode salig Far min opp, / Och mig hörde hicka, / Sade han: min gosse, topp! / Vi sku brorskål dricka. Bellman (BellmS) 2: 27 (c. 1765, 1791). Topp! då har ni min hand, herr brukspatron! Jag antager med glädje .. ert tillbud. Braun Mårt. 220 (1856). ”Snart kommer hon sätta klorna i dig. Jag lovar! Femti spänn!” ”Topp”, sa jag. ”Femti spänn!” Östergren Gentl. 68 (1980).

 

Spalt T 2014 band 35, 2006

Webbansvarig