| Publicerad 2007 | Lämna synpunkter |
TRANSITIV, n.; best. -et; pl. -er. Anm. Ordet förekom i ä. tid äv. i den latinska formen transitivum. Noreen VS 5: 594 (1911).
(†) transitivt verb. Boivie SvSpr. 146 (1820). Aktiver .. kallas äfven transitiver .. såsom betecknande en verkan, hvilken öfvergår på ett föremål utom den verkande. Enberg SvSpr. 138 (1836). Auerbach (1915). — jfr NON-TRANSITIV(UM).
Spalt T 2310 band 35, 2007