Publicerad 2007   Lämna synpunkter
TRENNE trän3e, räkn.; i substantivisk anv. gen. -s.
Ordformer
(treenne 1572. trenne 1537 osv. trinne 1686. tränne 1604–1893)
Etymologi
[fsv. þränne, þrinne; jfr fd. thrænnæ, thrinnæ (d. trende), fvn. þrennir, tre inbördes olika (pl. av þrennr, adj., tredubbel); till den rot som äv. föreligger i lat. terni, tre i sänder m. m., n-utvidgning av det avljudsstadium av roten i TRE, räkn., med bet.: tre gånger som föreligger i find. triḥ, sanskr. tris, gr. τρις, lat. ter. — Jfr TERN]
(ngt ålderdomligt l. i vitter stil) tre; särsk. i emfatisk anv. G1R 11: 423 (1537). Tvenne och trenne brukas stundom i st. f. två och tre, men ej i räkning. Moberg Gr. 212 (1815). Tvenne och trenne .. (används) under vissa vilkor; i prosa för att gifva uttrycket vigt eller omvexling, i vers för rimmets eller versmåttets behof. Rydqvist SSL 2: 591 (1860). På kistlocket finns det trenne figurer Taube sjöng om i byssan lull: tro, hopp och kärlek. SvD 19 ⁄ 5 2000, s. 17.

 

Spalt T 2449 band 35, 2007

Webbansvarig