Publicerad 2007   Lämna synpunkter
TRIFTONG triftoŋ4, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(triftong 1807 osv. triphtong (-tho-) 1742–1856)
Anm. Ordet anträffas tidigast med latinsk böjning. Tiällmann Gr. 76 (1696: triphthongos, ack. pl.). Rosenstein DesPepliers Inledn. s. 18 (1742: Triphthongi, nom. pl.).
Etymologi
[jfr t., eng. triphthong, fr. triphtongue; av nylat. triphthongus, av gr. τρίφϑογγος, till TRI- o. den efterled som äv. finns i δίφϑογγος (se DIFTONG)]
språkv. förbindelse av tre vokalljud som tillhör samma stavelse; förr äv.: trigraf; jfr DIFTONG. Rosenstein DesPepliers 23 (1742). Tre vokaler förenade och uttalade som en enda, kallas .. Triftong, t. e. (i fr.) beau. Agardh o. Bruzelius 2 (1807). Triftonger saknas i svenskt riksspråk med undantag af .. härmningen af kattlätet: miau. Noreen VS 2: 62 (1907). Triftonger äro vanliga som uttal av svenska långa vokaler i obildat sydsvenskt tal. Malmberg Fonet. 69 (1949).
Avledn. (språkv.): TRIFTONGISK, adj. SAOL (1900).

 

Spalt T 2488 band 35, 2007

Webbansvarig