| Publicerad 2007 | Lämna synpunkter |
TRIROLIG tri3~rω2lig, förr äv. TREROLIG, adj. -are. adv. -T.
(numera föga br.) rolig (se d. o. 4), lustig, komisk; stundom äv. med nedsättande bibet.: löjlig, befängd (jfr ROLIG 6). Holmström Sa’ han 28 (1876). Nu har öfverklassen ett mycket triroligt sätt att ”bemöta” obehagliga sanningar. Budkaflen 1885, nr 4, s. 1. Ett par af bruksbokhållarne äro riktigt triroliga menniskor. Gripenberg TätnLed 111 (1886). Med sin snusförnuftiga min och lilla triroliga näsa .. vördsamt sänkt mot marken, vann hon allas hjärtan. Larsson Jag 322 (1931). Det är en liten trirolig figur i platt, gammalmodig klänning. Idun 1951, nr 38, s. 10. Postverkets beräkning av förtjänsten (på tobakshandlarnas frimärksförsäljning) är minst sagt trirolig. SvD(B) 8 ⁄ 10 1954, s. 10. SAOL (1986).
Spalt T 2531 band 35, 2007